bjurholms berättarakademi

Ripjakten

Kommer du ihåg ripjakten du var på i höstas,?- frågade hustrun sin man

– Javisst gör jag jag det . Det var kul och härligt

¨- Jo jag kan tro det. En av ripoorna har ringt och sagt att hon väntar barn!

styrelse

Vid årsmötet valdes följande styrelse som sektion under lokalavdelningen Föreningen, Norden Bjurholm- Nordmaling

ordf Bo Nilsson
v.ordf. Anders Lindqvist

Sekr  Carla Sandahl

Kassör: Bengt Gunnar Frank

Idegrupp: Hans-Olof Olofsson, Louise Bonta,  Nils Sandström. Karl-Erik Johanson. Greger Ottosson, Louise Ottosson  Kurt Ivan Sandberg

Predikanten

Predikanten

Här är en episod från en av de sista resorna han var ute på, be­

rättad av Hennard Isaksson.
HDet fanns en getare i byn, och det här hände på hans fridag

från getarskogen. Han toq ut en gammal “tattar-märr” som vi

hade hemma, och for ut och red. Jag spranq efter.
Då märren inte ville vara med längre, kastade hon av sig getaren
och satte lvag på egen hand.
Från motsatta hållet kom en som vi kände igen som “Gamm-Jonsson”.
Getaren ropade och bad honom mota tillbaka märren, men predikan­
ten ropade bara tillbaka:

 -De jer ja faan l.

 Så fortsatte han fram till byn, och vi fick själva jaga märren
en stund innan vi fick fast den. Därefter for vi hem och satte
in märren.
Vi var nyfikna på vart perdikanten hade tagit vägen, för han var
inte hemma hos oss. Då gick vi in till farmor, och där var hari,
mitt uppe i en predikan, med farmor som enda åhörare.
Vi satte oss ner och lyssnade på honom, vi också, tills han pre­dikat färdigt.
Sedan öppnade han väskan och började bjuda ut sina
Varor
-Knappnålar, skoremmar .
-Nä,   de   ger   vi   faan   i,   sa   getaren.
-Häktor   och   hyskor .
-Nä,   de   ger   vi   faan  i
För   varje   sak nasaren  bjöd   ut   sa   get aren   “De   g~r   vi   faan  i
Gamm-Jonsson ilsknade till och kastade en burk med knappar i
ansiktet på honom, och bad honom dra åt helvete. Sedan rafsade
han ihop sina varor och gav sig iväg till nästa gård.”

Ur domboken Bjurholm-Nordmaling

Ur domboken

Orsaken till att jag ej bevistat gudstjänsteD vid kyrkan lång­

fredagen varföre jag kallad stämd blifvit är utom det förfall

 i vägen från Tallberg till kyrkan den tiden, äfven att jag palm­

söndagen var nödsakad att beledsaga min afledna hulda moder och

min egen son till grafven och efter hemkomsten från kyrkan nämda

söndag fanns min andre lille son så sjuk och svag att han varje

timme och stund syntes vänta på sitt slut. Varföre jag stadd

 i sådana omständigheter såg som min oundvikliga plikt att för­

sum~a den offentliga Gudstjänsten denna gång för att gifva

mitt späda barn den ömma sköttsel jag honom skyldig var.

 Att omstäindigheterna så förhöllo sig intygar

 Johan Jonsson/ bom Tallberg och hans hustru Maria Jakobs­

dotter/bom

 Nordmaling och tallberg den 1 oktober 1821

Erik Olofsson /bom.

Ur Bjurholmsminnen

Sventrompa

Olof Jonsson, Långsele, födde 1928, var syeselsatt med timmerkörning vid Hästlidtjän.

Foder för hästen och till sig själv hade han  i käppskrindan. När kvällen kom gjorde han up en stockeld, placerade hästen på ena sidan och låg själv på den andra sidan av elden. På natten vaknade han av en frän lukt och såg då att hästens svans fattat eld. Jonsson hann  rädda en del av svansen, och sedan dess kallades hästen för ”Sventrompa” av byborna

Ur  boken  ”Något om Örträskbygden  Örträsk och Långsele för gammalt ”

Nordenhistoria

Nordenhistoria
Det är nu dags för avrättning av de 4 männen och de får önska sig var sin sak

Dansken önskar sig en god cigarr

Finländaren önskar sig en bägare med vodka

Svensken önskar att få hålla ett långt tal

Norrmannen önskar att bli avrättad innan svensken håller sitt tal.

Berättarcafeer

 

Årsmöte måndagen den 11 febr kl 18.30 Kyrkstugan
Föreningen Norden och Bjurholms Berättarakademi.
därefter film av Anders Lindqvist  “Kändisar i Bjurholm”
Välkommen

 

Domare

Ur domboken
Orsaken till att jag ej bevistat gudstjänsten vid ykran långredagen varföe jag kallad stämd blifvit år utom det förfall i vägen fraån Tallberg till kyrkan den tiden. äfven att jag palmsöndagen var nödsakad tt beledsaga min afliden hulda moder och min egen son till grafven och efter hemkomsten från kyrkan nämda söndag fansmin andre lille son så sjuk och svag att han varje timme och stund syntes vänta på sitt slut. Varföre jag stadd i sådana omstänidhgter såg som min oundvikkliga plikt att försumma den offentliga Gudsjänsten denna gång för att gifva mitt späda barn de ömma sköttsel jag honom skyldig var.
Att omständighterna så förhöllo sig intygar
Johan Jonssn/bom Tallberg och hans hustru Maria Jakobsdotter/bom

Nordmaling och Tallberg den 1 oktober 1821
Erik Olofsson/bom

Döttemaj och kottsäcken

Som en förvuxen tjädertupp sitter Anselm uppflugen i en tall
och plockar kottar. För varje kott han sliter loss fjädrar grenen
upp och ruskar av sig lite snö. En driva bildas på hans krage,
smälter av kroppsvärmen och skickar rännilar nerför hans
rygg. Han börjar bli blöt.

Den obekväma arbetsställningen gör att benen vill somna.

När han än en gång växlar ställning får han ögonen på något
genom en lucka i grenverket. Ur den grå halvdagern vinner en
diffus gestalt allt fastare konturer. Han tycker sig ana ett
huckle på figurens huvud. En kvinna alltså, det avgör saken.
Det kan inte vara någon annan än Dötte-Maj. Hon är alltid på
väg. Hennes liv har kommit att bli en transportsträcka, där
varje gård, varje stuga, är både start och mål.

Med jämna mellanrum stannar hon upp och ser sig omkring,
söker med blicken en fixpunkt, ett fäste i allt det gråa, medan
hon vilar. I bredd med Anselms tall stannar hon ånyo, blinkar
nyfiket mot den halvfyllda, lappade jutesäcken som står allde­
les intill trädstammen. Prövande lyfter hon den, vrider och
söker efter eventuella kännemärken. Inget namn, inget bomär­
ke. Återstår att öppna den, men det gör hon av någon anled­
ning inte. I stället mässar hon för sig själv, halvhögt och ento­
nigt likt en besvärjelse:

– Skä jä ta’n, hell skä jä läta bli’n. -Iä tro jä ta’n.
Då hörs en röst som ifrån himlen:

– Jä tro ji skä läta bli säcken.

Maj rycker till men finner sig snart och svarar:
– Men herte Gud, såg du mä?

(Birger Lundberg, Bjurholm)

Skrock

“Vitterhuggare”

 Edvard berättar: Pappa och jag högg ytterste Sörtjärn. Arvid

var vid Tvärberget i samma arbete. Pappa ropade att det var

kväll och Arvid kom efter spåret i snön till oss. Det satte igång

att hugga, skratta, gråta och prata med ofattbara ord där Arvid

nyss huggit. Han fick bråttom och sprang snavande bland tu­

vorna sista biten fram till oss, för vi hade börjat gå hemåt.

 Då sa pappa till Arvid: “Ja e’ möra n få du nog ve göra att

bara brossla allt vad dem hugg.”

 Det var overkligt, som om 20-30 personer arbetat, pratat,

gråtit och skrattat tillsammans.

 

På den tiden skyrades, d.v.s höggs enbart med yxa, så det

ekade överallt mot höjderna i närheten. Det hördes som om

hela familjer arbetade uppe i skogen. Tala om “starkrå”.

(Edvard Wallbom, Bjurholm)

 

Vittra på hälla

 Edvard berättar: Min mor och tre flickor var till Sortjärn för

fiske. De yngre flickorna var uppspelta över äventyret och inte

alldeles tysta, utan stojade och glammade på ungdomars vis.

De vandrade på den västra stranden, där det var mest öppet

och lättillgängligt. En av flickorna sprang lite i förväg under

ivrigt tjattrande.

 Då får mor Anna se fyra vitklädda flickor stående på Tvär­

berget, som stupar rakt ned mot vattnet på östra sidan av tjär­

nen. Alla fyra som såg dessa, liksom konfirmationsklädda flick­

or, tyckte i sina sinnen att de verkade allt för fina och märk­

värdiga, så de började skräna och ropa mot dem. Flickan som

sprungit i förväg blev rädd och kom springande tillbaka. Mor

Anna var rent förskräckt att flickan skulle ramla i något dyhål

med bottenlös fly. Anna såg både den flicka som kom springan­

de och de fyra på berghäll an hela tiden.

 Till sist skrek någon av flickorna något särskilt vanvördigt

mot de fyra vitklädda och då virvlade det bara till i deras klä-

Ur boken Grisen i säcken  (Bjurholmsbygden)

1 2 3 5