Ripjakten
Kommer du ihåg ripjakten du var på i höstas,?- frågade hustrun sin man
– Javisst gör jag jag det . Det var kul och härligt
¨- Jo jag kan tro det. En av ripoorna har ringt och sagt att hon väntar barn!
styrelse
Vid årsmötet valdes följande styrelse som sektion under lokalavdelningen Föreningen, Norden Bjurholm- Nordmaling
ordf Bo Nilsson
v.ordf. Anders Lindqvist
Sekr Carla Sandahl
Kassör: Bengt Gunnar Frank
Idegrupp: Hans-Olof Olofsson, Louise Bonta, Nils Sandström. Karl-Erik Johanson. Greger Ottosson, Louise Ottosson Kurt Ivan Sandberg
Predikanten
Predikanten
Här är en episod från en av de sista resorna han var ute på, be
rättad av Hennard Isaksson.
HDet fanns en getare i byn, och det här hände på hans fridag
från getarskogen. Han toq ut en gammal “tattar-märr” som vi
hade hemma, och for ut och red. Jag spranq efter.
Då märren inte ville vara med längre, kastade hon av sig getaren
och satte lvag på egen hand.
Från motsatta hållet kom en som vi kände igen som “Gamm-Jonsson”.
Getaren ropade och bad honom mota tillbaka märren, men predikan
ten ropade bara tillbaka:
-De jer ja faan l.
Så fortsatte han fram till byn, och vi fick själva jaga märren
en stund innan vi fick fast den. Därefter for vi hem och satte
in märren.
Vi var nyfikna på vart perdikanten hade tagit vägen, för han var
inte hemma hos oss. Då gick vi in till farmor, och där var hari,
mitt uppe i en predikan, med farmor som enda åhörare.
Vi satte oss ner och lyssnade på honom, vi också, tills han predikat färdigt.
Sedan öppnade han väskan och började bjuda ut sina Varor
-Knappnålar, skoremmar .
-Nä, de ger vi faan i, sa getaren.
-Häktor och hyskor .
-Nä, de ger vi faan i
För varje sak nasaren bjöd ut sa get aren “De g~r vi faan i
Gamm-Jonsson ilsknade till och kastade en burk med knappar i
ansiktet på honom, och bad honom dra åt helvete. Sedan rafsade
han ihop sina varor och gav sig iväg till nästa gård.”
Ur domboken Bjurholm-Nordmaling
Ur domboken
Orsaken till att jag ej bevistat gudstjänsteD vid kyrkan lång
fredagen varföre jag kallad stämd blifvit är utom det förfall
i vägen från Tallberg till kyrkan den tiden, äfven att jag palm
söndagen var nödsakad att beledsaga min afledna hulda moder och
min egen son till grafven och efter hemkomsten från kyrkan nämda
söndag fanns min andre lille son så sjuk och svag att han varje
timme och stund syntes vänta på sitt slut. Varföre jag stadd
i sådana omständigheter såg som min oundvikliga plikt att för
sum~a den offentliga Gudstjänsten denna gång för att gifva
mitt späda barn den ömma sköttsel jag honom skyldig var.
Att omstäindigheterna så förhöllo sig intygar
Johan Jonsson/ bom Tallberg och hans hustru Maria Jakobs
dotter/bom
Nordmaling och tallberg den 1 oktober 1821
Erik Olofsson /bom.
Ur Bjurholmsminnen
Sventrompa
Olof Jonsson, Långsele, födde 1928, var syeselsatt med timmerkörning vid Hästlidtjän.
Foder för hästen och till sig själv hade han i käppskrindan. När kvällen kom gjorde han up en stockeld, placerade hästen på ena sidan och låg själv på den andra sidan av elden. På natten vaknade han av en frän lukt och såg då att hästens svans fattat eld. Jonsson hann rädda en del av svansen, och sedan dess kallades hästen för ”Sventrompa” av byborna
Ur boken ”Något om Örträskbygden Örträsk och Långsele för gammalt ”
Nordenhistoria
Nordenhistoria
Det är nu dags för avrättning av de 4 männen och de får önska sig var sin sak
Dansken önskar sig en god cigarr
Finländaren önskar sig en bägare med vodka
Svensken önskar att få hålla ett långt tal
Norrmannen önskar att bli avrättad innan svensken håller sitt tal.
Berättarcafeer
Måndag 30 aug Minnesprogram för Greger Ottosson grundare av Berättarakademien i Bjurholm
Måndag 18 okt Ryssen kommer Författaren Lars-Gunnar Olsson Kyrkstugan
Måndag 22 nov Byn berättar Agnäs
Måndag 12 dec Släkten berättar
Domare
Ur domboken
Orsaken till att jag ej bevistat gudstjänsten vid ykran långredagen varföe jag kallad stämd blifvit år utom det förfall i vägen fraån Tallberg till kyrkan den tiden. äfven att jag palmsöndagen var nödsakad tt beledsaga min afliden hulda moder och min egen son till grafven och efter hemkomsten från kyrkan nämda söndag fansmin andre lille son så sjuk och svag att han varje timme och stund syntes vänta på sitt slut. Varföre jag stadd i sådana omstänidhgter såg som min oundvikkliga plikt att försumma den offentliga Gudsjänsten denna gång för att gifva mitt späda barn de ömma sköttsel jag honom skyldig var.
Att omständighterna så förhöllo sig intygar
Johan Jonssn/bom Tallberg och hans hustru Maria Jakobsdotter/bom
Nordmaling och Tallberg den 1 oktober 1821
Erik Olofsson/bom
Döttemaj och kottsäcken
Som en förvuxen tjädertupp sitter Anselm uppflugen i en tall
och plockar kottar. För varje kott han sliter loss fjädrar grenen
upp och ruskar av sig lite snö. En driva bildas på hans krage,
smälter av kroppsvärmen och skickar rännilar nerför hans
rygg. Han börjar bli blöt.
Den obekväma arbetsställningen gör att benen vill somna.
När han än en gång växlar ställning får han ögonen på något
genom en lucka i grenverket. Ur den grå halvdagern vinner en
diffus gestalt allt fastare konturer. Han tycker sig ana ett
huckle på figurens huvud. En kvinna alltså, det avgör saken.
Det kan inte vara någon annan än Dötte-Maj. Hon är alltid på
väg. Hennes liv har kommit att bli en transportsträcka, där
varje gård, varje stuga, är både start och mål.
Med jämna mellanrum stannar hon upp och ser sig omkring,
söker med blicken en fixpunkt, ett fäste i allt det gråa, medan
hon vilar. I bredd med Anselms tall stannar hon ånyo, blinkar
nyfiket mot den halvfyllda, lappade jutesäcken som står allde
les intill trädstammen. Prövande lyfter hon den, vrider och
söker efter eventuella kännemärken. Inget namn, inget bomär
ke. Återstår att öppna den, men det gör hon av någon anled
ning inte. I stället mässar hon för sig själv, halvhögt och ento
nigt likt en besvärjelse:
– Skä jä ta’n, hell skä jä läta bli’n. -Iä tro jä ta’n.
Då hörs en röst som ifrån himlen:
– Jä tro ji skä läta bli säcken.
Maj rycker till men finner sig snart och svarar:
– Men herte Gud, såg du mä?
(Birger Lundberg, Bjurholm)
Skrock
“Vitterhuggare”
Edvard berättar: Pappa och jag högg ytterste Sörtjärn. Arvid var vid Tvärberget i samma arbete. Pappa ropade att det var kväll och Arvid kom efter spåret i snön till oss. Det satte igång att hugga, skratta, gråta och prata med ofattbara ord där Arvid nyss huggit. Han fick bråttom och sprang snavande bland tuvorna sista biten fram till oss, för vi hade börjat gå hemåt.
Då sa pappa till Arvid: “Ja e’ möra n få du nog ve göra att bara brossla allt vad dem hugg.”
Det var overkligt, som om 20-30 personer arbetat, pratat, gråtit och skrattat tillsammans.
På den tiden skyrades, d.v.s höggs enbart med yxa, så det ekade överallt mot höjderna i närheten.
Det hördes som om hela familjer arbetade uppe i skogen. Tala om “starkrå”.
(Edvard Wallbom, Bjurholm)
Vittra på hälla
Edvard berättar: Min mor och tre flickor var till Sortjärn för
fiske. De yngre flickorna var uppspelta över äventyret och inte
alldeles tysta, utan stojade och glammade på ungdomars vis.
De vandrade på den västra stranden, där det var mest öppet
och lättillgängligt. En av flickorna sprang lite i förväg under
ivrigt tjattrande.
Då får mor Anna se fyra vitklädda flickor stående på Tvär
berget, som stupar rakt ned mot vattnet på östra sidan av tjär
nen. Alla fyra som såg dessa, liksom konfirmationsklädda flick
or, tyckte i sina sinnen att de verkade allt för fina och märk
värdiga, så de började skräna och ropa mot dem. Flickan som
sprungit i förväg blev rädd och kom springande tillbaka. Mor
Anna var rent förskräckt att flickan skulle ramla i något dyhål
med bottenlös fly. Anna såg både den flicka som kom springan
de och de fyra på berghäll an hela tiden.
Till sist skrek någon av flickorna något särskilt vanvördigt
mot de fyra vitklädda och då virvlade det bara till i deras klä-
Ur boken Grisen i säcken (Bjurholmsbygden)