“Vitterhuggare”
Edvard berättar: Pappa och jag högg ytterste Sörtjärn. Arvid var vid Tvärberget i samma arbete. Pappa ropade att det var kväll och Arvid kom efter spåret i snön till oss. Det satte igång att hugga, skratta, gråta och prata med ofattbara ord där Arvid nyss huggit. Han fick bråttom och sprang snavande bland tuvorna sista biten fram till oss, för vi hade börjat gå hemåt.
Då sa pappa till Arvid: “Ja e’ möra n få du nog ve göra att bara brossla allt vad dem hugg.”
Det var overkligt, som om 20-30 personer arbetat, pratat, gråtit och skrattat tillsammans.
På den tiden skyrades, d.v.s höggs enbart med yxa, så det ekade överallt mot höjderna i närheten.
Det hördes som om hela familjer arbetade uppe i skogen. Tala om “starkrå”.
(Edvard Wallbom, Bjurholm)
Vittra på hälla
Edvard berättar: Min mor och tre flickor var till Sortjärn för
fiske. De yngre flickorna var uppspelta över äventyret och inte
alldeles tysta, utan stojade och glammade på ungdomars vis.
De vandrade på den västra stranden, där det var mest öppet
och lättillgängligt. En av flickorna sprang lite i förväg under
ivrigt tjattrande.
Då får mor Anna se fyra vitklädda flickor stående på Tvär
berget, som stupar rakt ned mot vattnet på östra sidan av tjär
nen. Alla fyra som såg dessa, liksom konfirmationsklädda flick
or, tyckte i sina sinnen att de verkade allt för fina och märk
värdiga, så de började skräna och ropa mot dem. Flickan som
sprungit i förväg blev rädd och kom springande tillbaka. Mor
Anna var rent förskräckt att flickan skulle ramla i något dyhål
med bottenlös fly. Anna såg både den flicka som kom springan
de och de fyra på berghäll an hela tiden.
Till sist skrek någon av flickorna något särskilt vanvördigt
mot de fyra vitklädda och då virvlade det bara till i deras klä-
Ur boken Grisen i säcken (Bjurholmsbygden)