Bondskan

Bondskan

-Ja, så fick man då veta att man int pratat så jäkla dåligt i alla fall, säger min granne som är 70+. Vi slår följe hem från Gratianmuseet i Umnäs efter en föreläsning om dialekten här, också kallad bondskan eller gamm’ola.

Ute är varmt och vindstilla. Inne satt vi ett tidigare klassrum med en tramporgel och grön svartatavla längst fram. Överst längs tre väggar sitter alfabetet i bilder: Vv som i varg och Ää som i älg.

Lars-Olof Delsing är professor i nordiska språk vid Lunds universitet. Hans mamma är från Slussfors och pappa var från Umnäs. Lars-Olof växte upp i Skåne men tillbringade sin barndoms somrar här uppe.

När han som liten ville använda verbet he sa hans far att det ordet inte finns. Jo, protesterade det lilla barnet, i Norrland säger de he – om att he någonting i skuffen på bilen, till exempel. Men fadern insisterade, he fanns inte. Så lät det hos många då. Nu är pojken dialektforskare och gillar fortfarande verbet he. Det betyder sätta, ställa, lägga (som engelskans put) och det är ju sällan man behöver veta om något ska just sättas, ställas eller läggas!

He är min favvo också! Böjs he-hedde-hett. Är man riktigt vardaglig så är ”He hit spadan!” enkelt och raskt. Gitt är en annan galant genväg. Det betyder ”är tvungen att” och uttalas jitt. Jag gitt gå hem nu.

Gitt kommer från det ursvenska verbet gita som betydde förmå. He från det gammalsvenska häva.

Det är något med timmen i hembygdsmuseet som sveper iväg en osynlig tung vadmalsfilt som många här hukat under så länge… Vi får veta att dialekten, bondskan, har en lika bestämd grammatik som rikssvenskan. Det är minst lika mycket ordning och reda, bara en annan ordning. Och lite smartare typ! På svenska heter det kasta-kastar-kastade-har kastat. På bondska blir det kast-kast-kaste-kaste. Varför fyra former när det räcker med två? Finurligt och flott va?!

Många dialektord har sitt ursprung i fornsvenskan, berättar Lars-Olof Delsing. Val (uttalas med tjockt l) är ett sånt. Det betyder bli, som kommer från tyskan. Det är knappast av främlingsfientlighet som det är en lättnad för de 35 åhörarna att höra att orden kommer ur fornnordiskan. Men just att de har härkomst och historia ger vardagsspråket status. Det är inte några slöa, skitiga skogstölpar som av lat- och slarvighet kokade ihop bondskan!

Hembygdsföreningen Gratian säljer förresten ett litet häfte med gamm’ola med översättningar.

I början av 1900-talet, när stat och skola ville utrota dialekterna talades om ”röst-” och ”uttalshygien”. Det påminner Fredrik Lindström om i ”Världens dåligaste språk” (2000). Han förfäktar att ”talspråket är det riktiga språket och skriftspråket bara en blek kopia”. Om vi inte talade skulle det inte finnas ett skriftspråk, men omvänt skulle åtminstone fungera – om än inte just här…

Sist men inte minst. Det helt otroliga och osannolika ordet för spindel, kangero, är troligen från finskan, enligt Lars-Olof Delsing. Där finns ett verb som betyder väva som liknar kangero. Så glöm kängurun ni också!

Förresten, jag har odrucke kaffe, så jag gitt säg hejdå!

PIA SJÖGREN