Okategoriserade

1 2 3 5

Ripjakten

Kommer du ihåg ripjakten du var på i höstas,?- frågade hustrun sin man

– Javisst gör jag jag det . Det var kul och härligt

¨- Jo jag kan tro det. En av ripoorna har ringt och sagt att hon väntar barn!

Sventrompa

Olof Jonsson, Långsele, födde 1928, var syeselsatt med timmerkörning vid Hästlidtjän.

Foder för hästen och till sig själv hade han  i käppskrindan. När kvällen kom gjorde han up en stockeld, placerade hästen på ena sidan och låg själv på den andra sidan av elden. På natten vaknade han av en frän lukt och såg då att hästens svans fattat eld. Jonsson hann  rädda en del av svansen, och sedan dess kallades hästen för ”Sventrompa” av byborna

Ur  boken  ”Något om Örträskbygden  Örträsk och Långsele för gammalt ”

Nordenhistoria

Nordenhistoria
Det är nu dags för avrättning av de 4 männen och de får önska sig var sin sak

Dansken önskar sig en god cigarr

Finländaren önskar sig en bägare med vodka

Svensken önskar att få hålla ett långt tal

Norrmannen önskar att bli avrättad innan svensken håller sitt tal.

Berättarcafeer

 

Årsmöte måndagen den 11 febr kl 18.30 Kyrkstugan
Föreningen Norden och Bjurholms Berättarakademi.
därefter film av Anders Lindqvist  “Kändisar i Bjurholm”
Välkommen

 

Domare

Ur domboken
Orsaken till att jag ej bevistat gudstjänsten vid ykran långredagen varföe jag kallad stämd blifvit år utom det förfall i vägen fraån Tallberg till kyrkan den tiden. äfven att jag palmsöndagen var nödsakad tt beledsaga min afliden hulda moder och min egen son till grafven och efter hemkomsten från kyrkan nämda söndag fansmin andre lille son så sjuk och svag att han varje timme och stund syntes vänta på sitt slut. Varföre jag stadd i sådana omstänidhgter såg som min oundvikkliga plikt att försumma den offentliga Gudsjänsten denna gång för att gifva mitt späda barn de ömma sköttsel jag honom skyldig var.
Att omständighterna så förhöllo sig intygar
Johan Jonssn/bom Tallberg och hans hustru Maria Jakobsdotter/bom

Nordmaling och Tallberg den 1 oktober 1821
Erik Olofsson/bom

Döttemaj och kottsäcken

Som en förvuxen tjädertupp sitter Anselm uppflugen i en tall
och plockar kottar. För varje kott han sliter loss fjädrar grenen
upp och ruskar av sig lite snö. En driva bildas på hans krage,
smälter av kroppsvärmen och skickar rännilar nerför hans
rygg. Han börjar bli blöt.

Den obekväma arbetsställningen gör att benen vill somna.

När han än en gång växlar ställning får han ögonen på något
genom en lucka i grenverket. Ur den grå halvdagern vinner en
diffus gestalt allt fastare konturer. Han tycker sig ana ett
huckle på figurens huvud. En kvinna alltså, det avgör saken.
Det kan inte vara någon annan än Dötte-Maj. Hon är alltid på
väg. Hennes liv har kommit att bli en transportsträcka, där
varje gård, varje stuga, är både start och mål.

Med jämna mellanrum stannar hon upp och ser sig omkring,
söker med blicken en fixpunkt, ett fäste i allt det gråa, medan
hon vilar. I bredd med Anselms tall stannar hon ånyo, blinkar
nyfiket mot den halvfyllda, lappade jutesäcken som står allde­
les intill trädstammen. Prövande lyfter hon den, vrider och
söker efter eventuella kännemärken. Inget namn, inget bomär­
ke. Återstår att öppna den, men det gör hon av någon anled­
ning inte. I stället mässar hon för sig själv, halvhögt och ento­
nigt likt en besvärjelse:

– Skä jä ta’n, hell skä jä läta bli’n. -Iä tro jä ta’n.
Då hörs en röst som ifrån himlen:

– Jä tro ji skä läta bli säcken.

Maj rycker till men finner sig snart och svarar:
– Men herte Gud, såg du mä?

(Birger Lundberg, Bjurholm)

Skrock

“Vitterhuggare”

 Edvard berättar: Pappa och jag högg ytterste Sörtjärn. Arvid

var vid Tvärberget i samma arbete. Pappa ropade att det var

kväll och Arvid kom efter spåret i snön till oss. Det satte igång

att hugga, skratta, gråta och prata med ofattbara ord där Arvid

nyss huggit. Han fick bråttom och sprang snavande bland tu­

vorna sista biten fram till oss, för vi hade börjat gå hemåt.

 Då sa pappa till Arvid: “Ja e’ möra n få du nog ve göra att

bara brossla allt vad dem hugg.”

 Det var overkligt, som om 20-30 personer arbetat, pratat,

gråtit och skrattat tillsammans.

 

På den tiden skyrades, d.v.s höggs enbart med yxa, så det

ekade överallt mot höjderna i närheten. Det hördes som om

hela familjer arbetade uppe i skogen. Tala om “starkrå”.

(Edvard Wallbom, Bjurholm)

 

Vittra på hälla

 Edvard berättar: Min mor och tre flickor var till Sortjärn för

fiske. De yngre flickorna var uppspelta över äventyret och inte

alldeles tysta, utan stojade och glammade på ungdomars vis.

De vandrade på den västra stranden, där det var mest öppet

och lättillgängligt. En av flickorna sprang lite i förväg under

ivrigt tjattrande.

 Då får mor Anna se fyra vitklädda flickor stående på Tvär­

berget, som stupar rakt ned mot vattnet på östra sidan av tjär­

nen. Alla fyra som såg dessa, liksom konfirmationsklädda flick­

or, tyckte i sina sinnen att de verkade allt för fina och märk­

värdiga, så de började skräna och ropa mot dem. Flickan som

sprungit i förväg blev rädd och kom springande tillbaka. Mor

Anna var rent förskräckt att flickan skulle ramla i något dyhål

med bottenlös fly. Anna såg både den flicka som kom springan­

de och de fyra på berghäll an hela tiden.

 Till sist skrek någon av flickorna något särskilt vanvördigt

mot de fyra vitklädda och då virvlade det bara till i deras klä-

Ur boken Grisen i säcken  (Bjurholmsbygden)

Bjurholmare inte välkomna

Jonathan Björklund gjorde sig rätt vida känd som en folkläkare av den gamla stammen, vilken även nyttjade övernaturliga medel i sin läkekonst.
På trollfinnars vis såg han saker och ting i förväg och ofta rakt igenom väggar och stängsel. Hans läkarbok lär finnas i behåll hos hemmansägare Adolf Johansson i Näsmark.

Omkring 1825 flyttade Björklund till Nedre Nyland, där han en tid var dräng hos sin broder nybyggaren Erik Mårtensson. Drängskapet stred dock tydligen mot de nybyggarfinska principer, som säkert gått i arv till Jonathan Björklund. Hans håg stod till vidderna upp i Vilhelmina lapp­mark, där han hört att stora möjligheter skulle finnas till goda och fiskrika
anläggningar. Han och flera andra bjurholmsbor, bl. a. Samuel Nathanaels­son-Hägglund, f. 1797, från Häggnäs, skulle komma att hamna som ny­byggare långt uppe i Vilhelminas fjällbygder.

Vid sockenstämma i Vilhelmina den 29 september 1832 anmälde kyrko­herde P. O~ Grönlund att följande personer anmält sig till inflyttning i församlingen.

1. Zackarias Bång med hustru och barn, från Degerfors.

2. Johan Rask med hustru och barn, från Bjurholm.

3. Jonathan Björklund med hustru och barn, från Bjurholm.

4. Samuel Nathanaelsson med hustru, från Bjurholm.

5. Lars Andersson med hustru och barn, från Torps socken, Medelpad

6. Johan Edman med hustru och barn, från Umeå, tidigare nybyggare i
Forsnäs i Bjurholms socken.

7. Nils Jakob Sjölin från Bjurholm, som dock säges ha rymt till Norge
och där vistats under namn av Nils Johan Westerlund.

8. Johan Gabrielsson med hustru och barn, från Bjurholm.

På förfrågan om församlingen lämnade sitt bifall till deras intagande, svarade stämman, att den »väl visste att alla dessa voro fattiga, som icke längre förmått behålla sina hemman eller torp i de församlingar, därifrån de kommit och huru litet de förmådde föda sig och de sina, »varför den ansåg sig med stöd av KK 5/12 1788 »hafva fog att icke bifalla alla de and­ra”
Ur Hembygdboken Bjurholm-Nordmaling

N´StorEli

“N’Stor-Eli”,Eliel Nilsson,var känd för sin styrka,och särskilt under ungdomstiden

lockades han till st.or däd.Eli e l.och en kompis som han gärna arbetade tillsammans

med,Gunnar Engman fr ån Akernäs,hade ät aqi t sig skogsdikning öster om Mellansjö.

De bodde i Helmer Bäckströms bagarstuga tillsammans med ett annat dikargäng,

som ocksil bestod av t vå personer. Det gjordes lånqa dagar och en kväll när de

passerar andra. lagets dikning,sil f år Eliel och Gunnar infallet att se pil deras dik­

ning litegrann.De upptäcker då en rätt sil stor sten i dikesbotten som är färdig­

borrad för sprängning,dagen efter.Eliel st år begrundande-,dom är ju t vå .stycken

dom ocks å.vvarf or har dom inte lyft upp stenen ur diket?Gunnar tycker inte att

dom skall lägga sig i de andra t väs dikning och arbete,utan vandrar iväg hernät.

Efter en liten bit vänder Gunnar pil huvudet och ser Eliel stil kvar i begrundan.

Efter ytterligare nåqra meter ser han sig ånyo om ,och då ser han hur Eliels hu­

vud dyker upp ur di ket,och senare ser han också att Eliel har stenen mellan hän­

derna,bröstet och mot dikets slänLså kommer han hävande stenen över dikeskan­

ten för att eftertryckligt trycka in den i [or dvallen.Bäda lagen bodde tillsammans

hela sommaren,och pratade om allt möjligt,men den här stenen kom aldrig nå-

gonsin pil tal. •

Ur Lillarmsjöboken sis 254

Hos tandläkarn

En mycket snål och snikengubbe var hos tansläkaren. Det hade blivit problem vä löstännren, han skull byt geta byt protes´n. E-dennae försto han skull kömma å köst än hop å penning, se han fråge läkarn om han int skull könna få nalta för gammprotes´n.

   Tandläkarn förstod att gubben var en snål och försiktig man, så han sa på skoj. Du kan väl få en 10 för dem. Gubben vart besviken över det låga priset, så han svarade. Ä demn int mer väl – då tar ja ju hem dem, å et blåbära vä dem.

Ur boken ”Gammeskogen” av Åke Engman

1 2 3 5