Som en förvuxen tjädertupp sitter Anselm uppflugen i en tall
och plockar kottar. För varje kott han sliter loss fjädrar grenen
upp och ruskar av sig lite snö. En driva bildas på hans krage,
smälter av kroppsvärmen och skickar rännilar nerför hans
rygg. Han börjar bli blöt.
Den obekväma arbetsställningen gör att benen vill somna.
När han än en gång växlar ställning får han ögonen på något
genom en lucka i grenverket. Ur den grå halvdagern vinner en
diffus gestalt allt fastare konturer. Han tycker sig ana ett
huckle på figurens huvud. En kvinna alltså, det avgör saken.
Det kan inte vara någon annan än Dötte-Maj. Hon är alltid på
väg. Hennes liv har kommit att bli en transportsträcka, där
varje gård, varje stuga, är både start och mål.
Med jämna mellanrum stannar hon upp och ser sig omkring,
söker med blicken en fixpunkt, ett fäste i allt det gråa, medan
hon vilar. I bredd med Anselms tall stannar hon ånyo, blinkar
nyfiket mot den halvfyllda, lappade jutesäcken som står allde
les intill trädstammen. Prövande lyfter hon den, vrider och
söker efter eventuella kännemärken. Inget namn, inget bomär
ke. Återstår att öppna den, men det gör hon av någon anled
ning inte. I stället mässar hon för sig själv, halvhögt och ento
nigt likt en besvärjelse:
– Skä jä ta’n, hell skä jä läta bli’n. -Iä tro jä ta’n.
Då hörs en röst som ifrån himlen:
– Jä tro ji skä läta bli säcken.
Maj rycker till men finner sig snart och svarar:
– Men herte Gud, såg du mä?
(Birger Lundberg, Bjurholm)