Min Barndom

Min barndom

Av Aina Nygren, Bjurholm Hemma hade vi under alla år Köksalmanacka. Där skrev mamma allt av vikt och värde; när våranna och slåttanna började och slutade. När vi satte pären och när vi tog upp dom på hösten. När vi kapade, klöv och ladade veden. Det var alltid veckan efter midsommar för då var veden som torrast. Hon anteckande när korna betäcktes och när de kalvade och när sista höhässjan var inkörd på logen och när det tröskades
Medan mamma bodde kvar hemma gav hon oss barn var sin köksalmanacka för det år vi föddes. Jag var väldigt nyfiken på vad hon skrivit den 30 oktober, alltså den dag jag var född. Där stod ”Dora kalvar”. Ingenting om att jag var född. Det kändes lite konstigt. Men jag förstår att mamma skrev ner det som gällde ladugården och jordbruket. Att hon födde barn var så naturligt för henne så det var onödigt att skriva in det i almanackan. Jag liksom dom andra barnen var välkomna och älskades ändå.
Jag föddes som nummer 7 i en barnaskara som så småningom skulle bli 11. När det var dags att föda gick mamma upp till landsvägen och åkte med mjölkbilen till BB. Vi bodde på ett nybygge som pappa och mamma startade 1934. Man byggde mangårdshus och ladugård med plats för sex kor, kalvar och häst. Pappa nyodlade åkermark. Vi hade också ett utskifte, som hette “Fäbodena”: där fanns det stubbar och rötter kvar i marken ända fram till 50-talet.
Vi var trångbodda på vintern eftersom vinden inte var inredd. Köket och sängkammaren var de enda rum som hölls varmt av vedspisen. De minsta barnen sov i sängkammaren, de något större sov i kökssoffan och de äldre barnen sov i salen, som inte var uppvärmd.
När jag var i treårsåldern brukade jag ligga vaken på kvällen och vänta på att mamma kom in efter kvällsmjölkningen. För jag ville ha ”mocka som mamma ha mocke” Mamma gav med då en mugg varm mjölk. Sen sov jag gott.

På sommaren fick vi mera svängrum för då låg vi barn på den oirnredda övervåningen; vinden. Där fanns det blåskorvar. Jag var rädd för dom. Vissa kvällar kunde jag ligga och glo på en spikskalle i tron att der var en blåskorv för jag höll på att lite närsynt. Vi brukade kasta ut blåskorvarna i solen för vi trodde alldeles säkert att då dog dom.
Med så stor familj blev det naturligtvis mycket tvätt. Vi hade inte rinnande varmt vatten så mamma värmde vatten på vedspisen och handtvättade det allra nödvändigaste; strumpor, underkläder, karaskjorten och naturligtvis klutar, alltså tygblöjor. På försommaren stortvättade mamma i bäcken. Pappa drog dit värmaren, som han fyllde med vatten och eldade inunder med ved. Mamma blötlade i olika omgångar all vittvätt i lut, skrubbade på tvättbräda och sköljde i bäcken stående på knä på en tvättbrygga. Hon hängde lakan, örngott, handdukar och näsdukar på långa tvättlinor, som gick kors och tvärs på ett stort område. Sen var det kläder, underkläder, yllestrumpor, som hon blötlade och gnuggade på tvättbrädan och sköljde i bäcken. Hon höll på med tvätten en hel vecka.

Vi barn sprang omkring och lekte vid bäcken. Vi var strängeligen förbjudna att gå på tvättbryggan, men hur var det…. Nästan varje år var det någon av dom mindre barnen, som ramlade i bäcken och mamma sprang nedströms och lyckades plocka upp den som ramlat i. Jag vill kalla det änglavakt att ingen av oss drunknade. Mammas ena bror, som var elektriker lyckades övertala henne att köpa en halvautomaisk tvättmaskin i början av 60-talet och långt senare blev det en helautomatisk tvättmaskin hemma.

Det var inte många som hade badrum hemma på den tiden. Så varannan lördag var det bad för pojkarna i skolan källare och varannan lörd var det flickornas tur att bad sittande i var sin liten träså. Fröken borstade oss på ryggen, sen duschade vi. Tala om välordnat!

Sommartid badade vi i badgröbba i bäcken. Jag var rädd för trollsländor och blåvingar för de vuxna “had farke oss….”Man kunde bli döv om en sådan kom in i öronen. Ofta hade vi saft och bullar med oss. Kaffe var det inte tal om att dricka förrän vi hade läst, alltså konfirmerats, då fick man sätta sig med dom vuxna och dricka kaffe i stället för att som barn sitta på vedbänken och äta sin bullskiva och kaka . Det var en stor händelse.
Vi hade ladugård med sex kor, kalvar, häst, några får och en gris. Grisen slaktades till jul. Vi hade också sprätthöns och en tupp. Varje sommar var det någon höna, som blev ”sur”. Då fick hon ligga och ruva ägg så det blev kycklingar. Pappa stängde in hönsmamman och kycklingarna i ett ”schöbord” ett rektangulärt flak utan underrede, satte in masonitskiva över halva och mata dom med havregryn och vatten. Vi höll i dom för att känna hur mjuka dom var. Innan sommarns slut så var dom nästan fullvuxna.
Vi hade ingen bil – men vi hade heller ingen bilväg till vår gård. Vi hade 800 meter ppp till landsvägen. Nåt det däremot fanns gott om runt omkring oss var kor, på sommaren. Vi hade kor, alla grannar hade kor och bönderna i närliggande by hade kor på sina utskiften, skog och några åkerlappar runtom våra ägor Från byn gick ett ”kotå” där man varje morron och kväll föste sina kor till och från utskiftena. Fågelvägen var det tre kilometer men eftersom kotået gick utanför åkerlapparna på ”båggmyra” så var det säkerligen fem kilometer enkel väg. I varje familj så var det något barn i lämplig ålder, säg 10-12 årsåldern, som var koförsare. Min ett år äldre bror tog anställning, som kofösare några somrar åt en familj, som saknade barn i lämplig ålder. Vi syskon följde ibland med bara för sällskaps skull.

Den brodern var väldigt hjälpsam. Han tog på sig olika jobb åt grannar och bybor. Bland annat tog på sig att ”napp gulblommen” d v s plocka åkersenap från grannens lägdor, som faktiskt var helgula. Gulblommen skulle man ta upp med roten och kasta dom i närmaste dike. Dom skulle utrotas. Daglönen var 10 öre. Ganska låg dagpenning med tanke på att vi var tre-fyra syskon hjälpte till med nappningen. Och vi jobbade helt gratis. På våran egen åker fanns inte många gulblommor, men vi nappe dom som fanns – helt gratis.

Att gå i söndagsskola var självklart. Vi hade valmöjligheter – två bönhus, tre kilometer bort dill Djupsjö eller tre kilometer till Baggård åt andra hållet. Vi fick stjärnor varje gång vi var där. När jag hade röda hund var jag ledsen – för jag kunde inte följa med mina syskon till söndagsskolan.

Julskyltningen var något alldeles speciellt, som vi såg fram emot. Vi gick eller åkte spark först tre kilometer till lanthandeln i Djupsjö, sen tillbaka och fortsatte till lanthandeln i Baggård tre kilometer åt andra hållet. Det blev en nätt promenad på en dryg mil. Oftast var det kallt – men det var ju bara att klä på sig ordentligt.

Vi lekte nästan alltid, ofta var grannarnas barn också hos oss. Inte alltid var det ofarliga lekar. Vad som förvånar mej är att vi fick åka på masonitskiva på lagådstakets baksida där snön nådde nästan upp till taket, ett spåntak. Det blev riktigt bra fart. Nånting som vi gjorde, men som jag förbjöd mina egna barn, vara att snickra en pilbåge och skjuta pil med den. Jag, som flicka, skulle inte vara sämre än pojkarna så jag blev riktigt bra på det. En gång stod jag på gårdsplanen och sköt ivägen en pil så långt jag kunde ner på åkern. Jag gick dit pilen landat, tog upp den, laddade sköt den samma väg tillbaka. Tydligen lyckades jag bättre nu för pilen gick i en lång vacker både och Pang ! Så träffade den ena hallfönstret, som gick söndert. Som tur var så var det enkelfönster – för det var sommar. Jag fick inga bannor – för det fick vi inte så ofta. Det fanns ris i en skrubb – men ingen av oss barn fick smaka det.

Jag minna min barndom slom ljus och bekymmersfri, trots att vi var många barn och vi saknade alla bekvämligheter. Jag fick liksom mina syskon tidigt börja hjälpa till med att bära ved, sopa köksgolvet och torka disk. Varje vardagskväll kokade mamma kornmjölsgröt, som hon öste upp på flata tallrikar. Nån av oss barn gick fram och tillbaka över köksgolvet och bar gröttallrikarna och ställde dom på matbordet. Till gröten åt vi mjölk och sylt i en skål. Än i dag älskar jag kornmjölsgröt, men då min familj inte gillar den så kokar jag den till mej själv någon gång – av nostalgi.
Berättat av Aina Nygren under Berättarfestivalen i Skellefteå 2010, då Bjurholm utsetts till Årets Berättarkommun och svarade för program med 30-talet berättare.