bjurholms berättarakademi

Tjurvjakt med färgad hund

Lill-Mickels´n
Mikael Mikaelsson i Östra Strömåker, Bjurholm, kallad Lill-Mickels´n ansågs vara Bjurholms, kanske Västerbottens, bäste älgskytt. Han hade en ljusröd hund, som han kallade Polis.

    När Lill-Mickels´n var ute och tjuvjagade så hade han målat hunden svart med vatten och kimrö, för att ingen skulle känna igen den. När han så kom hem igen tvättade han bort det och under blev röd.

    Om någon sett hunden i skogen kunde det inte har varit Lill-Mickels´n. Han hade klarat sig från många åtal tack vare denna färgning. Denna hund var visst alla tideras.

(Ferdinand Holmlund, ur boken ”Grisen i säcken”)

Tjuvjakt

Det droppade blod

Jonke Ulander från Högland sköte en gång en äl, som sedan fraktade på släde genom byn en döndagsmorgon. Det droppade blo dårn köttet som färgade snön,.När han kom hem satte han på sin pojke så stora skor, att de kunde sitta bak och fram. Så fick denn gå och plocka reda på bloddropparna och kast de en bit från vägen. Det syntes på spåren att det bara var gått mot Högland, genom att pojken hade skorna fel väg. När han skulle gå hem, vände han bara foten i skon och gick tillbaka i samma spår igen.

     Jonke grävd ner köttet i snön, lade huden över och träckte med ett lager snö. Sedan var det några som hittade huden och tog den till landsfiskalen. De kom inte på att köttet skulle ligga gömt under. Till slut hämtade JOnke hem köttstyckena och gömde de i en tunna i smedjan.

     Landsfiskalen kom på besök till Jonke och undrade ifall han hade något kött hemma.
”Joo svarade Jonke, jag var till Näsland i går och köpte dåe en liten fläskbit av Höglund. Hör och häpna, men faktiskt var det några små stackars köttstrimmor i den”

      Polisen fick aldrig reda på att tunnan han suttit på vid besökert hos Jonke, innehöll köttet av den tjuvskjutna älgen.

(Yngver Hörlund, Sunnanå ur boken ”Grisen i scäken”)

När Björn flytte uppe fjällä

 

 

I Bjurvattnet hände det en dag på 1860 talet att Gabriel Mikaelssons kor kom hem från skogen i vilt sken. Strax efter kom getaren, lill-Gabriel, ilande med andan i halsen och berättade att en björn slagit skällkon uppe vid ”Kåtaharsn”. Gabrile Mikaelsson tog lodbössan och skyndade sig upp till ”Kåtarharsn” där han försiktigt började rekognosera. Strax fick han höra att det skramlade lite i koskällan då och då. Tyst klev han upp på en stor sten för att bättre se över snårskogen. Då skymtade ha kokroppen samt en stor björn, som slet och bet i konst juvr. Därvid skakades kokadavret så att skällan skramlade. Men inte nog med det. Där vr även vuxen björn till, samt två björnungar. Då Gabriel såg fyra björnar ansåg han det alldeles för farligt att skuta. Han klev tyst ned frn stenen som sedan dess kallats för Björnsten. Gabriel avlägnade sig försiktigt från platsen. Hemkommen gick han till Erik Jans´n och bad om hjälp.

–  Jo, svrade Erik Jans´n , ja kan spå bort björn om du vill, ja sku skck en öppe fjellä.

   Morgonen efter tog Erik Jans+n med sig Lars Ers äldste son., Jon Lrs’n, och gick till ”Kåtarhars´n” och letade igen slaktplatsen. Där sökte han upp ett tydligt björnspår, skar med kniven ut torvan med avtrycket av björnfoten och vände språet mot nordväst, läse en ramsa och befallde björnen att dra till fjälls.

     Jon Lars´n, som tyst men tvivlande åsett ceremonin, frågade spydigt: ”Hörä län tro du björn ä bortä”?  Utan att rör en min svarade Erik Jans´n: – Han kommer icke igen i min tid, och icke heller i din. Sedan den dagen gick det ända till 1970-talet innan någon såg björnspår i markerna häromkring

Berättelse ur boken  ”Tre århundradens bygd”  sid 207

Glömska

Glömska?

Han:  På vilket sätt har jag förnärmat dig?

Hon: Det kommer jag inte ihåg, men jag kommer aldrig att förlåta dig!

BG

Av tron allena

Skräddaren skulle in till Bjurholm för att uträtta några ärenden. En gumma i byn bad honom gå på apoteket och köpa ut medicin åt hennes dotter, som var ”röd om näsan”

   Väl framme i Bjurholm sökte han reda på apoteket och köpte två flaskor Hoffmans droppar, vilka innehöll sprit, så gubben var inte sen att ta sig en hutt. Väl på väg hemåt igen blev det en hutt lite då och då, till slut var båda flaskorna tomma. Så kom han ihåg medicinen han lovat löpa åt gumman, men glömt bort. Nu var goda råd dyra. Gubben fyllde en flaska med lite vatten ur en dypöl, som innehöll både det ena och det andra.

    Han lämnade flaskan till gumman som började medicinera sin flicka direkt. Efter några veckor pr4atade skräddaren med gumman, som var så glad över den suveräna medicinen han skaffat åt henne. Efter bar några dagar var flickan på benen igen, pigg och rask.

(Johan Isaksson, Bredträsk)

Tjurföreninga

Svea mötte grannrs frun på butiken och då fick  hon höra hur hennes man hade kommit hem från möte och blivit suppleant i en förening. Då sa Svea: ”ja men du ska veta att i gårkväll köm min gubbe hem å han va mäkta stolt för när han la sig i sänga la ve meg sa han; ”du ska veta att nu ligg de ve en kaar söm ha blive suppleant i tjurföreninga”

Båda kvinnor hade nu fått stolta män.
Bo Nilsson

Slagna hjältar

Det smärtsammaste momentet i ett tandläkarbesök av i dag vorde väl vara när man ska betala för sig. Och knappast var väl tandvården av i går angenämare i just det avseendet. Men man fick onekligen valuta för sina pengar. En patient berättar.

    Första gången jag fick tänder utdragna var hos doktor Andersson. Vid ett och samma tillfälle, och utan bedövning, drogs sex tänder ut. Men det då ett straff, det måste medger. Sigfrid Öberg, som var inne i samma ärende, hade man tvingats söva, eller om han hade svimmat. Han låg i alla fall där på en säng.

   När jag berfirats från mina tänder hjälptes jag ut och fick ta plats på en säng intill Sigfrids. Så träder doktor Andersson in, påtagligt nöjd med vad han uträttat och utbrister. ”Se huru hjältarna äro slagna”

(Adolf Johansson, Näsmark)

Ur boken ”Grisen i säcken” historia och historier från Bjurholmsbygden

Suppleanten

I en nybildad församling fanns en gubbe som  la ned stor energi  för att komma in i någon av de kommunala nämnderna och till sist valdes han till suppleant. Förtjust över utmärkelsen tog han sig något starkt till livs. Han kom hem sent och när han vaknade på morgonen frågade han hustrun i upprymd ton    – Vet du vem du har legat bredvid för en karl?    – Å, jämmerligen, det är väl bredvid dej!   –  Nej,  misstag! Du har legat bredvid en suppleant Ur boken ”Humor från Norrland” av Hans Norling Återgiven av Bo Nilsson

Predikanten och herden

 

Lekmannapredikanten J.P.Lindström från Örträsk förhördes i Vännäs kyrka av biskop Franz Mikael Franzén för att ha misskrediterat kyrkherden i Vännäs. Kyrkan var fylld av folk. Omedelbart efter högmässan gick biskopen fram till altaret och frågade ”Finns här närvarande en man, som heter Johan Petter Lindström från Örträsk” ”Jag är mannen ” svarade Johan Petter i det han trädde fram. ”Erkänner du , att du mot lag och förordning, predikat inom denna och andra församlingar?” frågade biskopen. ”Jag erkänner att jag läst Guds ord för bröder och systrar i Kristo. Både inom denna och andra församlingar, ute i vildmarksbyarna, vars befolkning ej kunna så ofta komma till kyrkan, men som dock gärna önska tröst och uppbyggelse av Ordet” svarade Johan Petter ”Har du, såsom i denna till Domkapitlet ingivna angivelseskrift står skrivet. Predikat inom präster-skapet – i synnerhet emot kyrkoherden i Vännäs?” sporde biskopen vidare ”Jag har aldrig predikat emot prästerskapet, men jag har sagt sanningen om kyrkans herde i Vännäs” ”Vad har du sag”? ”Jag har sagt, att en getpojke i Bjurholm kan. Det som kyrkoherden i Vännäs icke kan” sade Johan Petter lugnt och tryggt. Biskop Franzen såg en smula häpen ut ”Hur kan Johan Petter Lindström påstå någonting sådant?” ”Jo – det kan jag förklara. När skördetiden kommer, då kan getapojke i Bjurhlm i detalj redogöra för varje får, som han herre anförtrott honom. Man jag vill här fråga kyrkans herde på samvete och tro, om han, när den stora skördetiden kommer, verkligen kan lika noga redogöra för varje får som hans Herre anförtrott honom?” Nu stodo både prästen och biskopen där, svarslösa. Och då Lindström gav lika klart besked på alla de frågor som framställdes: fann biskop Franzén, att den märkvärdige mannens stora andliga gåvor hellre borde utnyttjas till kyrkans tjänst, än till skadlig tvedräkt.

Ur kyrkoarkiv  och underlag från Tycko Lundqvist som forskat om predikanten Lindström (överfört av Bo Nilsson till hemsidan)

Hembränt

Det hände sig under ransongeringstiden att systembolaget i Luleå fått en svårtydd framställnikng av extra  tilldelning.<
Man lyckades tyda att det var en man i V……. som fyllde 50 år och skulle ha manliga gäster, men om han ville ha en eller tio liter Bords till kalaset gick inte att tyda ut.
Man ringde alltså till V…. och talade med sökanden.
-” Står det en liter”?
– ”Jon, det är på det viset, kom det med stark finsk betoning, att det bara var en som inte dricker hembränt”
Historia från boken ”Humor från Norrland” av Hans Norling