Bosse

Strömmingsbilen

Under somrarna (1948-1952) kom en fiskförsäljare i en liten lastbil till Balsjö med omnejd. Som jag minns kallades den för strömmingsbilen. Mannen som sålde var en äldre herre med fårat ansikte och med cigarrcigarett hängandes i mungipan. Bilen stannade på lämpliga ställen för att kunderna skulle få nära till bilen. För att göra byborna uppmärksamma på vad som var på gång använde han en hästbjällra. Flaket var täckt med en presenning. Tanterna kom med grytor och hinkar och köpte sig några kilo. En och annan katt följde med.

Vid ett tillfälle blev frestelsen för stor för oss pojkar att skoja med fiskförsäljaren. Strax innan han åkte iväg tog vi en katt och stoppade den under presenningen. Till vår förvåning blev katten kvar på flaket. Säljarens uppsyn var stor då han drog av skynket och katten hoppade fram. För att undgå repressalier höll vi oss på betryggande avstånd. ag vill minnas att försäljningen fortsatte som vanligt resten av sommaren

Ur ”Balåbladet” mars 20 13 Ingemar Nordström

Håll se hem

Yngve Larsson, förste lastbilsåkaren i Umnäs krockade med en annan bil och det blev tingssak. Yngve vände sig till den som stämt honom med följande yttrande: -Ha Du hulle de hem den där dagen då skull hä aldrig ha hänt! DS

Stig A

Att sitta och tänka

I Skåne var det en gång en lång snörik och kall vinter. En stadsbo kom ut på landet och träffade en bonde. Stadsbon undrade, vad bonden gjorde denna besvärliga vinter.

Bonden svarade kvickt: ”Jag sitter därhemma och tänker”

Stadsbon infogade: ”Du kan väl inte sitta och tänka hela vintern”

Bonden tillade: ”Nä, ibland sitter jag bara”

Ur boken ”Minnen från min levnad” av Erik Bergl

 

Hä jä Stenmark

– När Ingemar Stenmark var som mest populär genom sina framgångar i slalom åkte han och Stig Strand bil från Umeå sent en vinterkväll. Utanför Bender, strax nedanför Lycksele, kanade de av vägen. Ingemar knackade på i närmaste gård för att låna telefon. En yrvaken kvinna i nattskjorta öppnar. Hon tittar på Ingemar med förvånade ögon, men får inte fram ett ord. Då säger Ingemar: – Jo, hä jag!

Stig Anderback

Odödliga hästen

Karl Jonsson har berättat om en resa från Umeå 1867. Berättelsen finns med i boken “Vännäs kommu historia”:”Karl var då 17 år och följde sin far Jon Andersson efter ett varulass, som skulle fraktas till Åsele. De körde med en ung bångstyrig häst och i Norrforsbacken möttde de en fora som kom från andra hållet. Unghästen skyggade,satte sig på hasorna och rände ena bakbenet ut i körbanan. Den mötande forans ena hjul gick över benet på hästen, som gick av nedanför knäet. Man samlade ihop några gubbar, drog hästen upp till stallet hos “Räven i Norrfors”, hängde upp hästen i en spilta och spjälkade benet. Så fick sonen Karl gå hem till Högås efter mat och

Jon stannade kvar för att se till sin häst. Efter fyra veckor var hästen så pass återställd att den kunde gå hem till Högås på egna ben.

Ett annat äventyr med samma häst inträffade några år senare, då Karl Jonsson skulle gräva en brunn. På 3- 4 meters djup påträffades en stor sten. En kätting fästes runt stenen och hästen spändes för. Just när stenen kom upp mot kanten föll hästen omkull och åkte baklänges ner i brunnen. Sedan man samlat alla grannar till hjälp,

Ly kades man dra upp hästen ur brunnen närmast oskadd.

– Den märra gick inte att dräpa, var Karl Jonssons kommentar många år senare.”