Hur Nings Ningsa blev salig

 

Han könn ju tyttjs, at däm söm va riktit änkel å enfalde int skull behöv kömma sä ti na tjwivel öm höre däm hav ä ve Gud, då däm en gång h fortä Guds barn. Men Snöjven ha mång utveana, å han vejt  höre han ska bera sä åt ve allehop.

Ja könn föll int åtäntj en Nigs Ningsa. Han va föll se änkel, han hadd föll eller lär-s lesa riktiget. Int könnä han lesa tidninga, utan a mor hon gatt sätt så bredave-n å lesa höggt bårte tindinga för-n. A mor hon va ju gudfrukte. Å va hon könnälesa för-n så be för-n å va a´ndäkte! Hon hadd ju a tyckegåver hon, å va li`ssen. Å då han då vart sjuk, se hadd dämhemm Ha´llbärjen, å då sa han ått-n he han skull int skull leva na läng, se då skrämt han-en se olicklet – du ve´t Ha´hallbärjen va hejt å-sä – sä då kömmä-n sä ti-n sån förfärle själanö, å he vart så falet för-n, he han var aldäs utöver – sä. Å hon lesst för-n å bedd för-n. he han skull få val sale.
 Då vr-ä n natt, han hadd förll lega vaken å se hadd-n fått tag i Sions Sånger å försckt å les ana ti däm, å där fann-en en vers söm passä. Då fofft-n   Nu Anna jett du stig upp se jag få tala öm, att nu ha ja vorte sale. Ja ha fått visshejt jänna nu ti boka.

   Ho hon sa, he han var alldeles söm fövannle. Han hadd vortä alldes vit å slätt oppe ö´göm, å han va se olicklet fä´jjen över att han hadd fortä Guds barn. Å se öm möran då gatt-a kömma dä förste hon jol å tala öm-ä för åss e fängnöm. å hon var se olicklet gla att n Nicke hadd fortä sale. Å ja minns, he ve vars int se lätta bli å grin.

Bo Nilsson

Ur boken Övre Norrlands byggdemål  av Karl-Hampus Dahlstedt och Per-Uno Ågren