bjurholms berättarakademi

Tjurvjakt med färgad hund

Lill-Mickels´n
Mikael Mikaelsson i Östra Strömåker, Bjurholm, kallad Lill-Mickels´n ansågs vara Bjurholms, kanske Västerbottens, bäste älgskytt. Han hade en ljusröd hund, som han kallade Polis.

    När Lill-Mickels´n var ute och tjuvjagade så hade han målat hunden svart med vatten och kimrö, för att ingen skulle känna igen den. När han så kom hem igen tvättade han bort det och under blev röd.

    Om någon sett hunden i skogen kunde det inte har varit Lill-Mickels´n. Han hade klarat sig från många åtal tack vare denna färgning. Denna hund var visst alla tideras.

(Ferdinand Holmlund, ur boken ”Grisen i säcken”)

Tjuvjakt

Det droppade blod

Jonke Ulander från Högland sköte en gång en äl, som sedan fraktade på släde genom byn en döndagsmorgon. Det droppade blo dårn köttet som färgade snön,.När han kom hem satte han på sin pojke så stora skor, att de kunde sitta bak och fram. Så fick denn gå och plocka reda på bloddropparna och kast de en bit från vägen. Det syntes på spåren att det bara var gått mot Högland, genom att pojken hade skorna fel väg. När han skulle gå hem, vände han bara foten i skon och gick tillbaka i samma spår igen.

     Jonke grävd ner köttet i snön, lade huden över och träckte med ett lager snö. Sedan var det några som hittade huden och tog den till landsfiskalen. De kom inte på att köttet skulle ligga gömt under. Till slut hämtade JOnke hem köttstyckena och gömde de i en tunna i smedjan.

     Landsfiskalen kom på besök till Jonke och undrade ifall han hade något kött hemma.
”Joo svarade Jonke, jag var till Näsland i går och köpte dåe en liten fläskbit av Höglund. Hör och häpna, men faktiskt var det några små stackars köttstrimmor i den”

      Polisen fick aldrig reda på att tunnan han suttit på vid besökert hos Jonke, innehöll köttet av den tjuvskjutna älgen.

(Yngver Hörlund, Sunnanå ur boken ”Grisen i scäken”)

När Björn flytte uppe fjällä

 

 

I Bjurvattnet hände det en dag på 1860 talet att Gabriel Mikaelssons kor kom hem från skogen i vilt sken. Strax efter kom getaren, lill-Gabriel, ilande med andan i halsen och berättade att en björn slagit skällkon uppe vid ”Kåtaharsn”. Gabrile Mikaelsson tog lodbössan och skyndade sig upp till ”Kåtarharsn” där han försiktigt började rekognosera. Strax fick han höra att det skramlade lite i koskällan då och då. Tyst klev han upp på en stor sten för att bättre se över snårskogen. Då skymtade ha kokroppen samt en stor björn, som slet och bet i konst juvr. Därvid skakades kokadavret så att skällan skramlade. Men inte nog med det. Där vr även vuxen björn till, samt två björnungar. Då Gabriel såg fyra björnar ansåg han det alldeles för farligt att skuta. Han klev tyst ned frn stenen som sedan dess kallats för Björnsten. Gabriel avlägnade sig försiktigt från platsen. Hemkommen gick han till Erik Jans´n och bad om hjälp.

–  Jo, svrade Erik Jans´n , ja kan spå bort björn om du vill, ja sku skck en öppe fjellä.

   Morgonen efter tog Erik Jans+n med sig Lars Ers äldste son., Jon Lrs’n, och gick till ”Kåtarhars´n” och letade igen slaktplatsen. Där sökte han upp ett tydligt björnspår, skar med kniven ut torvan med avtrycket av björnfoten och vände språet mot nordväst, läse en ramsa och befallde björnen att dra till fjälls.

     Jon Lars´n, som tyst men tvivlande åsett ceremonin, frågade spydigt: ”Hörä län tro du björn ä bortä”?  Utan att rör en min svarade Erik Jans´n: – Han kommer icke igen i min tid, och icke heller i din. Sedan den dagen gick det ända till 1970-talet innan någon såg björnspår i markerna häromkring

Berättelse ur boken  ”Tre århundradens bygd”  sid 207

Glömska

Glömska?

Han:  På vilket sätt har jag förnärmat dig?

Hon: Det kommer jag inte ihåg, men jag kommer aldrig att förlåta dig!

BG

Av tron allena

Skräddaren skulle in till Bjurholm för att uträtta några ärenden. En gumma i byn bad honom gå på apoteket och köpa ut medicin åt hennes dotter, som var ”röd om näsan”

   Väl framme i Bjurholm sökte han reda på apoteket och köpte två flaskor Hoffmans droppar, vilka innehöll sprit, så gubben var inte sen att ta sig en hutt. Väl på väg hemåt igen blev det en hutt lite då och då, till slut var båda flaskorna tomma. Så kom han ihåg medicinen han lovat löpa åt gumman, men glömt bort. Nu var goda råd dyra. Gubben fyllde en flaska med lite vatten ur en dypöl, som innehöll både det ena och det andra.

    Han lämnade flaskan till gumman som började medicinera sin flicka direkt. Efter några veckor pr4atade skräddaren med gumman, som var så glad över den suveräna medicinen han skaffat åt henne. Efter bar några dagar var flickan på benen igen, pigg och rask.

(Johan Isaksson, Bredträsk)

Tjurföreninga

Svea mötte grannrs frun på butiken och då fick  hon höra hur hennes man hade kommit hem från möte och blivit suppleant i en förening. Då sa Svea: ”ja men du ska veta att i gårkväll köm min gubbe hem å han va mäkta stolt för när han la sig i sänga la ve meg sa han; ”du ska veta att nu ligg de ve en kaar söm ha blive suppleant i tjurföreninga”

Båda kvinnor hade nu fått stolta män.
Bo Nilsson

Slagna hjältar

Det smärtsammaste momentet i ett tandläkarbesök av i dag vorde väl vara när man ska betala för sig. Och knappast var väl tandvården av i går angenämare i just det avseendet. Men man fick onekligen valuta för sina pengar. En patient berättar.

    Första gången jag fick tänder utdragna var hos doktor Andersson. Vid ett och samma tillfälle, och utan bedövning, drogs sex tänder ut. Men det då ett straff, det måste medger. Sigfrid Öberg, som var inne i samma ärende, hade man tvingats söva, eller om han hade svimmat. Han låg i alla fall där på en säng.

   När jag berfirats från mina tänder hjälptes jag ut och fick ta plats på en säng intill Sigfrids. Så träder doktor Andersson in, påtagligt nöjd med vad han uträttat och utbrister. ”Se huru hjältarna äro slagna”

(Adolf Johansson, Näsmark)

Ur boken ”Grisen i säcken” historia och historier från Bjurholmsbygden

Suppleanten

I en nybildad församling fanns en gubbe som  la ned stor energi  för att komma in i någon av de kommunala nämnderna och till sist valdes han till suppleant. Förtjust över utmärkelsen tog han sig något starkt till livs. Han kom hem sent och när han vaknade på morgonen frågade han hustrun i upprymd ton    – Vet du vem du har legat bredvid för en karl?    – Å, jämmerligen, det är väl bredvid dej!   –  Nej,  misstag! Du har legat bredvid en suppleant Ur boken ”Humor från Norrland” av Hans Norling Återgiven av Bo Nilsson

Predikanten och herden

 

Lekmannapredikanten J.P.Lindström från Örträsk förhördes i Vännäs kyrka av biskop Franz Mikael Franzén för att ha misskrediterat kyrkherden i Vännäs. Kyrkan var fylld av folk. Omedelbart efter högmässan gick biskopen fram till altaret och frågade ”Finns här närvarande en man, som heter Johan Petter Lindström från Örträsk” ”Jag är mannen ” svarade Johan Petter i det han trädde fram. ”Erkänner du , att du mot lag och förordning, predikat inom denna och andra församlingar?” frågade biskopen. ”Jag erkänner att jag läst Guds ord för bröder och systrar i Kristo. Både inom denna och andra församlingar, ute i vildmarksbyarna, vars befolkning ej kunna så ofta komma till kyrkan, men som dock gärna önska tröst och uppbyggelse av Ordet” svarade Johan Petter ”Har du, såsom i denna till Domkapitlet ingivna angivelseskrift står skrivet. Predikat inom präster-skapet – i synnerhet emot kyrkoherden i Vännäs?” sporde biskopen vidare ”Jag har aldrig predikat emot prästerskapet, men jag har sagt sanningen om kyrkans herde i Vännäs” ”Vad har du sag”? ”Jag har sagt, att en getpojke i Bjurholm kan. Det som kyrkoherden i Vännäs icke kan” sade Johan Petter lugnt och tryggt. Biskop Franzen såg en smula häpen ut ”Hur kan Johan Petter Lindström påstå någonting sådant?” ”Jo – det kan jag förklara. När skördetiden kommer, då kan getapojke i Bjurhlm i detalj redogöra för varje får, som han herre anförtrott honom. Man jag vill här fråga kyrkans herde på samvete och tro, om han, när den stora skördetiden kommer, verkligen kan lika noga redogöra för varje får som hans Herre anförtrott honom?” Nu stodo både prästen och biskopen där, svarslösa. Och då Lindström gav lika klart besked på alla de frågor som framställdes: fann biskop Franzén, att den märkvärdige mannens stora andliga gåvor hellre borde utnyttjas till kyrkans tjänst, än till skadlig tvedräkt.

Ur kyrkoarkiv  och underlag från Tycko Lundqvist som forskat om predikanten Lindström (överfört av Bo Nilsson till hemsidan)

Hembränt

Det hände sig under ransongeringstiden att systembolaget i Luleå fått en svårtydd framställnikng av extra  tilldelning.<
Man lyckades tyda att det var en man i V……. som fyllde 50 år och skulle ha manliga gäster, men om han ville ha en eller tio liter Bords till kalaset gick inte att tyda ut.
Man ringde alltså till V…. och talade med sökanden.
-” Står det en liter”?
– ”Jon, det är på det viset, kom det med stark finsk betoning, att det bara var en som inte dricker hembränt”
Historia från boken ”Humor från Norrland” av Hans Norling

Sjunga ikapp

Första söndagen i advent hade fru Nordström kommit för sent till högmässan.
När hon kom hem berättade hon.
– Jag kom för sent till kyrkan i dag, de hade redan börjat sjunga.  Men se jag sjöng i kapp dem och jag sjöng om dem och när de var på ”hosianna” då var jag i ”höjden”
Historia från boken ”Humor från Norrland” av Hans Norling

Oh, Du härliga land

Oh Du härliga land En berättelse från Balsjö på 1870-talet

En familj som bodde i Norrholmsjö och levde under mycket små förhållanden, hade lockats av Amerika-febern. De sålde allt de ägde till skogsbolaget NÅAB och köpte biljertter till Amerika för all i familjen; man, hustru och två barn. Men de var inte så kunniga i läsning eller matematik, så de litade helt och fullt på klmmisionärerna  både när det gällde hemmansförsäljningen och köpet av biljetterna. Amerikabåten skulle avgå från Sundsvall och resenärerna måste ta sig tid på egen hand. Det var säkert också många andra som for, så det kanske fanns hästskjutsar att tillgå. I annat fall måste de gå. De var förhoppningsfulla och upprymdas när de lämnade Balsjö och ropade. ”Farväl, du svarta Sverige”  Resan var oåterkallelig, de var inställda på att de aldrig skulle återvända. Men ett par år senare kom de tillbaka, samma familj. Men nu med ett tredje barn som fötts under resan. Trots alla strapatser strålade de ändå av glädje och ropade högt ”Oh, du härliga land” då de såg Balsjö. Inga anteckningar finns, men enligt sägnen, så hade de kommit med på båten i Sundsvall, men det var ingen Amerikabåt utan den stannade i Hull på engelsk östkusten. Därifrån Fortsatte de med tåg till Liverpool, men då började motgångarna på allvar. Ingen plats fanns för dem på den stora atlant-ångaren som skulle ta dem till Amerika. Biljetterna var ogiltiga, de hade blivit grundlurade! Deras bil-jetter var förbrukade på resan till Hull. Nu stod de där i Liverpool helt utblottade, kunde inte språket och måste börja tigga sig fram. Någon hjälp fick de ändå så att de kunde följa med ett lastfartyg tillbaka till Göteborg och Sverige. Men det var ingen nöjesresa precis, de måste arbeta och fick utstå allehanda förnedring. Väl i Göteborg var de som möjligt ännu fattigare och hade svårt att göra sig förstådda. Deras enda längtan ar hemmet och hemtrakten som de lämnat. De började gå mot norr, ingen vet vad de egent-ligen fick utstå, men när det två år senare kom till Balsjö så ropade de ut i sin glädje. ”Oh, du härliga land” Den här historien som jag har återberättat, har följt med genom generationer i Balsjö. Elfrid Olofsson  PS Resan är omnämnd i Hembygdsboken  Bjurholm-Nordmaling sidan 564.

Lackade dansskor

Den här kvällen hade han putsat skorna mycket noga ….ja alla kunde se hur de blänkte när han dansade runt med sina damer.
Den första kvinnan han dansade med hade han trevligt samtal med så han passade på att säga – ”du har tagit på dig blå trosor i kväll kan jag se”
När hon kom tillbaka till sin väninna sa hon ”Den där mannen sa sig veta vilken färg jag har på trosorna och det var rätt”
Väninnan bjöd upp honom och han sa till henne ”jag ser att du har blå trosor på dig”
Nu var det hög tid att testa honom så tredje kvinnan tog av sig trosorna och bjöd upp honom. Han sa ”ja i kväll dansar du utan trosor kan jag se”
Hon sa då  ”Hur kan du veta det” 
”Jo – sa han – jag ser det på mina nylackade skor.
Historia av Nils Sandström (berättat på Lillänget under kvällen med Dansbanehistorier)

Dansbanan

Det var vanligt med bjuddanser på 20- och 30talet mellan byarna i Bjurholm ex Bastuträsk, Mellantjärn. Lillarmsjö m fl   Kaffe serverades men de inbjudna fick betala eller ”skrammel” sin det hette till kaffe och spelman. Kostnaderna för kaffe för 200 st kunde kosta 12:50 kr.
Ibland gick man genom skogen och det hände att det även var myrmark att passera så man fick gå i stövlar och grövre skor. När man kom fram tvättade man av benen och fötterna för att ta på sig dansskorna. Om spelman följde med så kunde han spela emellanåt. Det kunde ibland vara 3 mil fram och tillbaka på slingrande stigar.

Danserna var i regel lördagar och söndagar. Pojkarna kunde få följa med flickan fram till farstubron men inte längre om man träffades första gången. Dansbanor byggdes i Näsland, Agnäs, Bjrhollm och Skivsjö. Det kunde hända att det blev slagsmål mellan byarnas pojkar.

Det kunde bli slagsmål om jäntorna i byn men även gamla trätor från förr.

Sjöparken i Strömåker byggdes omkring 1935 oh den blev mycket populär . Man dansade till

Sjkandia Swing Kvartett som bestod av brödragrupp från Forsnäs, Brynolf, Erland, Gösta och Helge Johansson.

Zigernarfamiljen Taikon hyrde dansbanan under hela sommaren 1939 och då var det annan musik än man varit van vid.

När det blev vinter övergick man till bjudningsdanserna igen

Hur Nings Ningsa blev salig

 

Han könn ju tyttjs, at däm söm va riktit änkel å enfalde int skull behöv kömma sä ti na tjwivel öm höre däm hav ä ve Gud, då däm en gång h fortä Guds barn. Men Snöjven ha mång utveana, å han vejt  höre han ska bera sä åt ve allehop.

Ja könn föll int åtäntj en Nigs Ningsa. Han va föll se änkel, han hadd föll eller lär-s lesa riktiget. Int könnä han lesa tidninga, utan a mor hon gatt sätt så bredave-n å lesa höggt bårte tindinga för-n. A mor hon va ju gudfrukte. Å va hon könnälesa för-n så be för-n å va a´ndäkte! Hon hadd ju a tyckegåver hon, å va li`ssen. Å då han då vart sjuk, se hadd dämhemm Ha´llbärjen, å då sa han ått-n he han skull int skull leva na läng, se då skrämt han-en se olicklet – du ve´t Ha´hallbärjen va hejt å-sä – sä då kömmä-n sä ti-n sån förfärle själanö, å he vart så falet för-n, he han var aldäs utöver – sä. Å hon lesst för-n å bedd för-n. he han skull få val sale.
 Då vr-ä n natt, han hadd förll lega vaken å se hadd-n fått tag i Sions Sånger å försckt å les ana ti däm, å där fann-en en vers söm passä. Då fofft-n   Nu Anna jett du stig upp se jag få tala öm, att nu ha ja vorte sale. Ja ha fått visshejt jänna nu ti boka.

   Ho hon sa, he han var alldeles söm fövannle. Han hadd vortä alldes vit å slätt oppe ö´göm, å han va se olicklet fä´jjen över att han hadd fortä Guds barn. Å se öm möran då gatt-a kömma dä förste hon jol å tala öm-ä för åss e fängnöm. å hon var se olicklet gla att n Nicke hadd fortä sale. Å ja minns, he ve vars int se lätta bli å grin.

Bo Nilsson

Ur boken Övre Norrlands byggdemål  av Karl-Hampus Dahlstedt och Per-Uno Ågren

Koskenkorva – Skidlöparen

KOSKENKORVA – Skidlöparen

Skidsäsongen är i full gång. Uttagningstävlingarna inför OS i Sarajevo avlöser vaarndra. Vi skidintresserade väntar med spänning och kanske med oro på svenska segrar och framgångar. Nya idoler kommer fram. En av dessa kommer kanske att heta Gunde.

 

Namn har en speciell förmåga att facinera och fånga fantasin. Somliga slår direkt genom sin ovanlighet och efternmnen kasts genast bort. Bland skidfoket var Haldo /Haldo Hansson) en av de första Niss, Sixten och Assar några senare som snart förlorade sina efternamn, när det talades om dem. Thomas har under de senaste åren också blivit ett sådant namn. De yngre identifierade sig med dem och iklädde sig deras roll i sina tävlingar runt spåren i hagarna.

 

I en tidningsintervju med Gösta Jakobsson i samband me dennes avgång som sporthalls- och indrottsplatsvaktmästare, kunde vi läsa om hans och Artur Häbblads kamp under den tävling på Umeälvens snötäckta is, där Häggblad satte sitt världsrekord på tremilen 1.20.07. Men Gösta log nog, då han in intervjun nämnde att den skildlöpare vars rekord blev slaget, bar det i andra sammanhang kända namnet Koskenkorva.

 

Sven Lindhagen skrev i sin bok ”Från Pava-Lasse till Mora-Nisse” utg. 1953 också om namnens mystik och där även något om Matti Koskenkorva.

 

Då, i hans ungdom och i skidsportens barndom, de försat decennierna av 1900-talet, fångades intresset hos ungdomen av namnen på de lapska och finska storrännarna, Ahrman, Mickelsson-Kuoljok och Wärja var några svenska namn, Hepoaho, Asser Autio, Kalle Jussila, bröderna Wesa och framför alla andra Matti Koskenkorva var finska namn.

 

Koskenkorva, vilken namn! Man hade hört talas om hans hembygd, fHaapavesi i norra Österbotten. Det var där världens bästa skidor framtställdes, ansågs det. Långa, smala lövtunna av finsk masurbjörk, ett träslag som skulle innefatta höjden av på en gång smidighet, seghet och hårdhet.

 

Koskenkorva skulle komma till Stockholm för att tävla på nordiska splen 1909, som då gick i Djursholm. Där skulle Haldo, bragdmannen, skidlöparen, vägsökaren, budkavleåkaren, mannen med det många fina epiteten möta Koskenkorva på 6-milen. Nu skulle de mötas, den svenska idolen och det finska fenomenet, som hemma visat en enorm överlägsenhet. I unions-krisens spår samsades ännu inte norsk och svensk idrott och norrmännen uteblev.

 

Medan 3-milen blev en stor svensk framgång med finnen  Seth Wesa två minuter före Henning Ahrman, följd av ytterligare sju svenskar, så blev 6-milen en katastrof. Koskenkorva

Knäckte alla svenska förhoppningar på en jämn strid. Janne Nordlund, Jokkmokk, fusade i väg så hårt, att han bara hde några sek. sämre mellantid än Wesas segertid på 3-milen, men Janne tog slut och Koskenkorva tog in de två minuter han låg efter och yttrligare en kvart. Prislistan blev denna: 1. Koskenkorva 4.34.35; 2 Sivertsson 4.47.77; 3. Janne Nordlund 4.49.09 4. Haldo Hansson 4.50.15.

 

3-milsmötet mellan Haldo och Koskenkorva i Helisnfors 1910 blev en händelse som lidelsefullt diskuterades i många år, och där de svenske tyckte att Koskenkorva vare en eländig furskare. Starten var gemensam, de finska essen Koskenkorva, Niska och Konto Wesa turades om att leda 1-milsbanan som åktes tre varv. Haldo Hansson åkte förståndigt, tog mot slutet in det förlorade och tog ledningen. Endast Koskenkorva kunde följa. 150 m före målet, som låg uppe på en liten höjd, hoppade Koskenkorva ur skidorna, de hade ju bara tårem på den tiden, och sprang till fots förbi aldo och nådde målet två sek. före. De finska reglerna tillät detta, men inte de svenska.

 

 I Sveriges första skidlandskamp 1911 i Helsingfors möttes åter Hald Han sson och Kosken-korva. I vallningsföre lyckades bara Koskenkorva med smorningen och vann på 2.23.58 före sina landsmän Hagstörm 2.41.52 och Räbb 2.52.56. Därefter kom Henning Ahrman på 2.53.50 och Haldo Hansson på 2.58.40. Den mångkunnige svensken Hejdersson var mer än en timme efter och den nya sveenska stjärnan Albin Lingvall måste bryta efter att ha kommit in i fel spår.

 

1912 i Östersund åktes 9, 6 och 3 mil samma dag i nämnd ordning. Korskenkorva vann sina sec mil på 5.05.24 vilket var 12 minuter snabbare än Haldo Hanssons mellantid på niomilen, vinnande med 26 minuter över Albin Lingvall och fyr minuter därtill vöer den norske skidkungen Lars Begendal, som således blev slagen med en halv timme. Hald Hansson vann 9-milen 14 minuter före finnen Tas och segrade på 3 milen gjorde finnen Juho Niska.

Samma år satte Koskenkorva världsrekord på 2- och 3 mil i Uleåborg. Banana var dragen över skartäckt is och gärden. Han åkte en dag två mil på 1.03.15, en annan dag tre mil på 1.34.37, men hade den dagen bättre mellantid vid två mil 1.02.48 än i rekordloppet på den kortare sträckan. Tiderna var för den tiden häpnadsväckande. I Sverige hade en kedjemätt 3-mil ditintills inte åkts under två timmar.

 

De tider som här har angetts överträffas nu av våra juniorer som av damelitåkare i långloppen. Artur Häggblad förloade sitt rekord till Ola Hssis. Namnen på de gamla storåkarna kunde i några fall rätt länge återfinnas på vallaburkar och skidbindnignar. Nu är de alldeles borta.

 

Haldo Hanssons sista tväling var 1913 och han avled i nov 1921 efter ett vådaskott i sin tjänst som kronjägare. Ett skott gick och träffande hans ben, när han klev över en gårdsgård.

 

Koskenkorva, om vilken dt sades att inge travare kunde följa honom över slät mark, och som på skidor följde den flyende och flygande skogsfågeln och fällde den. Hans senare liv är för mig okänt. Dt har försports at han, såsom en gång Pava-Lasse, sålde alla sina pokaler för att kunna försäja sig och de sina. Men så belönar ofta ett land sina hjältar. Ändå var han nog den störste bland nordens tidigare skididoler, av vilka jag här nämnt några.

 

Bernt Karlsson

Genom Nils Sandström, Bjurholm

Att ha barn med sig eller Att ha onge ve se

Sara snart 89 år och hennes dotter Lisa 68 år skall hälsa på en bekant som har en stuga vid sjön 7 kilometer bort och och det finns ingen väg dit så dom måste gå en stig, efter halva vägen tycker Lisa att dom ska vila en stund.

Då säger Sara.    Sana är ä veet dom ska ha onga ve sä.   översättning för dom som inte kan vår dialekt, så här är det jämt då man ska ha barnen med sig.

BG

 

Nils Pavlo

 

Nils Pavlo – ett människoöde

 

Septemberaftonen höll på att övergå i mörk kväll, då det hördes steg på farstubron. Någon sopade av sig och slog borsten mot kläderna Mina föräldrar såg undrande på varandra. Vem kommer på besök så här sent, och så tyst han rört sig?
De hade inte sett någon på landsvägen och inga steg hade hörts i gruset på vägen upp till stugan. Kanske var det ändå bara någon granne som ville något.

Det knackade lätt på dörren, men det hade ju inte behövts. Fällbomlåset gav ändå tillräckligt med varnande ljud ifrån sig, när nyckeln vreds om. Det fanns barr på den instigandes kläder, kängorna var leriga och våta.

         Jaså, är det Nils Pavlo, som är ute på vandring, sa min far, som svar på godaftonhälsningen. Var kommer du ifrån?

         Jo, jag kände att dom var ute efter mig, så jag gick från Nytorp i morse. Jag har gått över skogen. Jo, men det ska dom nog få ångra vad det lider.

         Nog syns det att du gått en lång väg. Det är väl i det närmaste två mil i väglös mark menade far. Sätt dig här vid bordet.

         Får jag husrum här i natt och har du lite mat åt mig, frågade besökaren vänd till mor?

         Nog ska du få mat, det finns kvar av kvällsgröten och smör och bröd, det du vill. Och din säng ser jag, att du som alltid bär med dig.

 

Landsvägen vid vilken mina föräldrars första egna hem låg, ett litet torp med en grå sexknutsbyggnad längst bort i byn, var väl inte den största, men ändå en välkänd väg som ledde från kust och hamn förbi järnväg och station mot inland och lappmark. Från kyrkbyn ledde vägar västerut och mot norr mot lappmarkssocknar och österut också mot järnväg, bondbygd och stad. Fram till mitten av trettiotalet var vägens vandrare många. Luffare, tiggare, arbetssökande, handikapppade och andra hemlös avsigkomna gick efter vägarna, ibland någon med strängarbeten i handen eller småkram i en sliten unikabox.

Där var t. ex. den vi kallade ”ullgubben”, för hans långa, vita och oklippta hår. Det påstods att han en gång varit en kronans karl, skogligt verksam, men bortintrigerad från en sökt tjänst. Den orättvisan tog honom så hårt att han valde landsvägen. Han var ordetnligt klädd i lång, svart överrock och hatt. ”Ullgubben” hörde dåligt, vände sig ofta om, rädd för att bli överraskad trots den ringa trafiken. Hos en äldre kvinna i byn, en ömsint godhjärtad och gudfruktig hjälperska, brukade han bo några dagar. Där sydde han i sina kläder, stoppade och lagade. Han rökte en tobak från små ovala dosor med rött sigill, vilka lämnades till knapp- och nålaskar,  och den säregna doften dröjde kvar i veckor

 

En annan var den beryktade ”Dötte Maj” som alltid stal, t.o.m. ullen från den fäll hon fick ligga i, som det gick så många historier om, men som också en gång varit ung, haft färsman och kanske drömmar om ett bättre liv. ”Dötte Maj” talade inte rent och en historia berättades om när hon en gång hjälpte till med brödbaken i en gård och fick sig en vän, en likasinnad, komma gående på vägen.

         Bata som batat äl, Jölan hal tommit, sade Maj och katsade förkläder ifrån sig.

En tiggerska nerifrån kusten var begåvad med cykel. – Gubben min hette Olsson, men ä dööö, var hennes ständiga klagan och som vi barn ofta härmade.

Några av dessa vandrare hade ett bittert levnadsöde att berätta om, ibland en livslögn, ibland en otrolig sanning. Nils Pavlo, eller Paolo, hade en hemsk historia att förtälja. Han kom från en lycklig liten familj. Hans far var gränsuppsyningsman, mor och ung syster fanns i hemmet. Själv studerande han söderut och skulle bli läkare. En dag, när hans far var ute i tjänsten, kom fyra främmande män till familjens stuga, de våldförde sig på modern och den unga flickan, vilken dog ganska omedelbart, hans mor efter några dygn.
Nals Pavlo svor att hämnas. Han avbröt sina studier och började söka efter gärningsmännen. Han besökter varje tänkbar plats i finnmarken. Han sökte i fiskelägen, gruvor och smältverk efter Nordnorges kust, – det var ju dit den stora folkströmmen drog – han arbetade i Spetsbergens kolbrott. Han fann inga spår efter sin mors och systers mördare. Visserligen hade man funnit rster efter några döda män i en avlägesen fjälltrakt, men där fanns inga bevis på att det var de han sökte

 

I Sulitelmas gruvor hade han fastnat i ett uppfordringsverk och förstört sin ena arm och hand. Nils Pavlo hade sysslat mycket med gruvornas hästar, hande hade mycket goda kunskaper om djur, och det var som djurläkare han oftast anlitade under sina vandringar. En finnlappsk kvinna hade lärt honom om samernas urgamla kunskap om läkande örter och trolldoms-konster. Han kunde stämma blod och han målade.

I sin konstfärdigt tillverkade ränsel, en ryggställning som också var han säng, han låg aldrig i en riktig sådan men ändå intre direkt på golvet eller marken, medförde han land små flaksor och påsar med torkade örter, små tavlor med landskapsmotiv målade på faner.

 

Ttrots att far och mor var rätt unga hade Nils Pavlo förut några gånger besökt deras hem och fått förtroende för dem. Kanske blev han väl bemött och inte visad rädsla eller avsky. De var båda lättsamma till sinnet, far sjöng mycket, spelade munspel och kunde ibland dr en låt på träradigt durspel. Det var också för dem Nils Pavlo berättade om sitt tragiska liv.

Min mor hade efter tre barnfödslar och tungt arbete från unga år fått benen fulla med åderbråcksknölar. Nu hade hon tidigare skämtsamt frågat om inte Nils Pavlo, som kunde bota djur och läka litet av varje, inte också kunde hjälpa henne att bli fri de fula bulnaderna.

Nils Pavlo hade inte sagt något men ur sin ränsel plockat frma några påsar med örter och någon dekokt, lånat en gryta och sysslat en stund vid spisen. Blandningen hade han hällt på en flaska och sagt att hon skulle tvätta åderbräcken med denna. Nu satt hon på vedlåren vid spisen och samtalde och kanske tittade hon ned efter sina ben.

         Nå har du gjort som jag sade, frågade Nils Pavlo?

         Nog har jag gjort så, men det har inte hjälpt, som du ser, svarade mor.

         Ljug inte jänta, flaskan står där, sade Nils Pavlo och pekade på ett skåp bredvid spisen. Du har inte rört den.

Mor urskuldade sig lite skamset med att hon inte trodde så mycket på sådana kurer och så småningom glömt alltsammans för andra åkommor. Hon hade ju också fött ett barn, som han kanske märkt.

 

Nils Pavlo bad nu att få känna på bulnaderna. Mor berättde att det kändes en oerhörd rysning av obehag, som en iskall jänten körts ned efter hennes rygg, när Nils Pavlo med sin förvridna hand rörde vid hennes ben.

         E här kan jag inte göra någonting åt sade han, men det ska jag lova dig, du skall aldrig mer behöva ha ont för deras skull.

 

Så skedde också. Trots så småningom åtta barn, trots ett idogt trampande av symaskin, spinn-rock och vävstol, trots alla bärplockning med långa gångavstånd och tunga bördor, hördes aldrig mor klaga över värk från sina åderbräck. Det var endast det estetiska, benens utseende som störde henne något.

De som Nils Pavlo anade var ute efter honom var två extra fjärdingsmän. Nils Pavlo ansågs vara en lösdrivare och kvacksalvare och skulle förpassas ut ur socknen. Den ene var bygranne, tillika storbonde, den ander var rättare på bolagshemmanet. Det fick också, som Nils Pavlo spått. Bondens unga, kraftiga häst föll död ner framför timmerlasset, bolagsegen-domens alla kor fick kalvförlamning och kastade kalven, som uttrycket var.
När Nils Pavlo hörd att far skulle arbeta i skogen under vintern sade han:

         Om du hugger dig, ta lite kol från elden, tänk på mig och kasta i väster, så slutar det blöda. När då far svarade att han kanske då var långt från elden och rastplatsen sade Nils Pavlo. – Ta då lite snö.

Nu behövde far aldrig lita till detta råd. Han högg sig bara en gång, och då inte värre än att han kunde åka skidor direkt till sjukstugan och få såret sytt. Men vad vi barn var oroliga, när vi åkte för att höra med köraren varför far dröjde. Lättnaden var stor när vi mötte honom på vägen in till samhället.
Nils Pavlo kom också att någon gång senare titta in i vårt hem. Så byggde ar et eget hus längre in i byn och besöken uteblev då Nils Pavlo fick en fristad ien bondby med vacker sjö, ångsåg och järnvägsstation i grannsocknen.

Nils Pavlo var beväpnad. Min far fick i förtroende se hans revolver, som han hade inlindad i vaxat papper i ränseln. Han hade också en batong. Den här tuktar jag luffare med, sade Nils Pavlo, som ansåg sig för lite mer än en vanlig lodis. En egenhet som var mindre trevlig var hans sed att spotta snus mellan strumpan och skon. Dt håller lössen borta, var hans mening.

 

Några unga pojkar började ställa till förtret för honom. Det störde med rop och dumma tilltag. Nils Pavlo gick ut på farstubron för att skrämma med sitt vapen, siktade mot marken och råkade avlossa ett skott som träffade honom själv i foten. Sig själv förmådde inte Nils Pavlo hjälpa. Kallbrand tillstötte och han blev förd till Vallens sjukstuga, där han snart avled, långt från Finnmarken och hembygdens jord. Han namn skrev aldrig in i församlingens dödbok. Hämdens långa väg hade fått sitt slut.

 

Bernt Karlsson genom Nils Sandström

 

 

GLÄDJEÄMNEN

Glädjeämne

Ulla blir så glad varje gång hon träffar Margits man!

Aha?  Det trodde jag verkligen inte om henne!

Jo hon blir så glad att hon inte är gift med honom.

BG

 

KÄNNA IGEN VARANDRA

Två män möttes på järnaffären den ene av dom tycker att han känner igen den andre men han känner inte riktigt komma på vem det är, han säger jag tycker bestämt att jag sett ert ansikte någon annanstans?

Svaret blev: Hä ä omöjlet hä ha ve et seta på samma ställ

Bengt-Gunnar