bjurholms berättarakademi

Ripjakten

Kommer du ihåg ripjakten du var på i höstas,?- frågade hustrun sin man

– Javisst gör jag jag det . Det var kul och härligt

¨- Jo jag kan tro det. En av ripoorna har ringt och sagt att hon väntar barn!

styrelse

Vid årsmötet valdes följande styrelse som sektion under lokalavdelningen Föreningen, Norden Bjurholm- Nordmaling

ordf Bo Nilsson

Sekr  Carla Sandahl

Kassör: Bengt Gunnar Frank

Idegrupp: Hans-Olof Olofsson, Gun Rehnman, Stig Hellnersson, Nils-Sandström. Karl-Erik Johanson

 

Predikanten

Predikanten

Här är en episod från en av de sista resorna han var ute på, be­

rättad av Hennard Isaksson.

 

HDet fanns en getare i byn, och det här hände på hans fridag

från getarskogen. Han toq ut en gammal ”tattar-märr” som vi

hade hemma, och for ut och red. Jag spranq efter.

 

Då märren inte ville vara med längre, kastade hon av sig getaren

och satte lvag på egen hand.

 

Från motsatta hållet kom en som vi kände igen som ”Gamm-Jonsson”.

Getaren ropade och bad honom mota tillbaka märren, men predikan­

ten ropade bara tillbaka:

 

-De jer ja faan l.

 

Så fortsatte han fram till byn, och vi fick själva jaga märren

en stund innan vi fick fast den. Därefter for vi hem och satte

in märren.

 

Vi var nyfikna på vart perdikanten hade tagit vägen, för han var

inte hemma hos oss. Då gick vi in till farmor, och där var hari,

mitt uppe i en predikan, med farmor som enda åhörare.

 

Vi satte oss ner och lyssnade på honom, vi också, tills han pre­

dikat färdigt. Sedan öppnade han väskan och började bjuda ut sina

Varor

-Knappnålar, skoremmar .

-Nä,   de   ger   vi   faan   i,   sa   getaren.            

-Häktor   och   hyskor .                   

-Nä,   de   ger   vi   faan  i                     

För   varje   sak nasaren  bjöd   ut   sa   get aren   ”De   g~r   vi   faan  i
 Gamm-Jonsson ilsknade till och kastade en burk med knappar i

ansiktet på honom, och bad honom dra åt helvete. Sedan rafsade

han ihop sina varor och gav sig iväg till nästa gård.”

 

 

Ur domboken Bjurholm-Nordmaling

Ur domboken

Orsaken till att jag ej bevistat gudstjänsteD vid kyrkan lång­

fredagen varföre jag kallad stämd blifvit är utom det förfall

 i vägen från Tallberg till kyrkan den tiden, äfven att jag palm­

söndagen var nödsakad att beledsaga min afledna hulda moder och

min egen son till grafven och efter hemkomsten från kyrkan nämda

söndag fanns min andre lille son så sjuk och svag att han varje

timme och stund syntes vänta på sitt slut. Varföre jag stadd

 i sådana omständigheter såg som min oundvikliga plikt att för­

sum~a den offentliga Gudstjänsten denna gång för att gifva

mitt späda barn den ömma sköttsel jag honom skyldig var.

 Att omstäindigheterna så förhöllo sig intygar

 Johan Jonsson/ bom Tallberg och hans hustru Maria Jakobs­

dotter/bom

 Nordmaling och tallberg den 1 oktober 1821

Erik Olofsson /bom.

Ur Bjurholmsminnen

Sventrompa

 

Olof Jonsson, Långsele, födde 1928, var syeselsatt med timmerkörning vid Hästlidtjän.

Foder för hästen och till sig själv hade han  i käppskrindan. När kvällen kom gjorde han up en stockeld, placerade hästen på ena sidan och låg själv på den andra sidan av elden. På natten vaknade han av en frän lukt och såg då att hästens svans fattat eld. Jonsson hann  rädda en del av svansen, och sedan dess kallades hästen för ”Sventrompa” av byborna

Ur  boken  ”Något om Örträskbygden  Örträsk och Långsele för gammalt ”

Nordenhistoria

Nordenhistoria
Det är nu dags för avrättning av de 4 männen och de får önska sig var sin sak

Dansken önskar sig en god cigarr

Finländaren önskar sig en bägare med vodka

Svensken önskar att få hålla ett långt tal

Norrmannen önskar att bli avrättad innan svensken håller sitt tal.

Berättarcafeer

 

Berättarcafeer sker i samverkan med Föreningen Norden och nästa gång så har vi föreläsning av Mgnus Rudehäll Region Västerobotten som föreläser om
Den digitala framtiden – är den redan här?

Kyrkstugan Bjurholm den 2 nov. kl 19.00

 

Domare

Ur domboken
Orsaken till att jag ej bevistat gudstjänsten vid ykran långredagen varföe jag kallad stämd blifvit år utom det förfall i vägen fraån Tallberg till kyrkan den tiden. äfven att jag palmsöndagen var nödsakad tt beledsaga min afliden hulda moder och min egen son till grafven och efter hemkomsten från kyrkan nämda söndag fansmin andre lille son så sjuk och svag att han varje timme och stund syntes vänta på sitt slut. Varföre jag stadd i sådana omstänidhgter såg som min oundvikkliga plikt att försumma den offentliga Gudsjänsten denna gång för att gifva mitt späda barn de ömma sköttsel jag honom skyldig var.
Att omständighterna så förhöllo sig intygar
Johan Jonssn/bom Tallberg och hans hustru Maria Jakobsdotter/bom

Nordmaling och Tallberg den 1 oktober 1821
Erik Olofsson/bom

Döttemaj och kottsäcken

Som en förvuxen tjädertupp sitter Anselm uppflugen i en tall
och plockar kottar. För varje kott han sliter loss fjädrar grenen
upp och ruskar av sig lite snö. En driva bildas på hans krage,
smälter av kroppsvärmen och skickar rännilar nerför hans
rygg. Han börjar bli blöt.

Den obekväma arbetsställningen gör att benen vill somna.

När han än en gång växlar ställning får han ögonen på något
genom en lucka i grenverket. Ur den grå halvdagern vinner en
diffus gestalt allt fastare konturer. Han tycker sig ana ett
huckle på figurens huvud. En kvinna alltså, det avgör saken.
Det kan inte vara någon annan än Dötte-Maj. Hon är alltid på
väg. Hennes liv har kommit att bli en transportsträcka, där
varje gård, varje stuga, är både start och mål.

Med jämna mellanrum stannar hon upp och ser sig omkring,
söker med blicken en fixpunkt, ett fäste i allt det gråa, medan
hon vilar. I bredd med Anselms tall stannar hon ånyo, blinkar
nyfiket mot den halvfyllda, lappade jutesäcken som står allde­
les intill trädstammen. Prövande lyfter hon den, vrider och
söker efter eventuella kännemärken. Inget namn, inget bomär­
ke. Återstår att öppna den, men det gör hon av någon anled­
ning inte. I stället mässar hon för sig själv, halvhögt och ento­
nigt likt en besvärjelse:

– Skä jä ta’n, hell skä jä läta bli’n. -Iä tro jä ta’n.
Då hörs en röst som ifrån himlen:

– Jä tro ji skä läta bli säcken.

Maj rycker till men finner sig snart och svarar:
– Men herte Gud, såg du mä?

(Birger Lundberg, Bjurholm)

Skrock

”Vitterhuggare”

 Edvard berättar: Pappa och jag högg ytterste Sörtjärn. Arvid

var vid Tvärberget i samma arbete. Pappa ropade att det var

kväll och Arvid kom efter spåret i snön till oss. Det satte igång

att hugga, skratta, gråta och prata med ofattbara ord där Arvid

nyss huggit. Han fick bråttom och sprang snavande bland tu­

vorna sista biten fram till oss, för vi hade börjat gå hemåt.

 Då sa pappa till Arvid: ”Ja e’ möra n få du nog ve göra att

bara brossla allt vad dem hugg.”

 Det var overkligt, som om 20-30 personer arbetat, pratat,

gråtit och skrattat tillsammans.

 

På den tiden skyrades, d.v.s höggs enbart med yxa, så det

ekade överallt mot höjderna i närheten. Det hördes som om

hela familjer arbetade uppe i skogen. Tala om ”starkrå”.

(Edvard Wallbom, Bjurholm)

 

Vittra på hälla

 Edvard berättar: Min mor och tre flickor var till Sortjärn för

fiske. De yngre flickorna var uppspelta över äventyret och inte

alldeles tysta, utan stojade och glammade på ungdomars vis.

De vandrade på den västra stranden, där det var mest öppet

och lättillgängligt. En av flickorna sprang lite i förväg under

ivrigt tjattrande.

 Då får mor Anna se fyra vitklädda flickor stående på Tvär­

berget, som stupar rakt ned mot vattnet på östra sidan av tjär­

nen. Alla fyra som såg dessa, liksom konfirmationsklädda flick­

or, tyckte i sina sinnen att de verkade allt för fina och märk­

värdiga, så de började skräna och ropa mot dem. Flickan som

sprungit i förväg blev rädd och kom springande tillbaka. Mor

Anna var rent förskräckt att flickan skulle ramla i något dyhål

med bottenlös fly. Anna såg både den flicka som kom springan­

de och de fyra på berghäll an hela tiden.

 Till sist skrek någon av flickorna något särskilt vanvördigt

mot de fyra vitklädda och då virvlade det bara till i deras klä-

Ur boken Grisen i säcken  (Bjurholmsbygden)

Bjurholmare inte välkomna

Jonathan Björklund gjorde sig rätt vida känd som en folkläkare av den gamla stammen, vilken även nyttjade övernaturliga medel i sin läkekonst.
På trollfinnars vis såg han saker och ting i förväg och ofta rakt igenom väggar och stängsel. Hans läkarbok lär finnas i behåll hos hemmansägare Adolf Johansson i Näsmark.

Omkring 1825 flyttade Björklund till Nedre Nyland, där han en tid var dräng hos sin broder nybyggaren Erik Mårtensson. Drängskapet stred dock tydligen mot de nybyggarfinska principer, som säkert gått i arv till Jonathan Björklund. Hans håg stod till vidderna upp i Vilhelmina lapp­mark, där han hört att stora möjligheter skulle finnas till goda och fiskrika
anläggningar. Han och flera andra bjurholmsbor, bl. a. Samuel Nathanaels­son-Hägglund, f. 1797, från Häggnäs, skulle komma att hamna som ny­byggare långt uppe i Vilhelminas fjällbygder.

Vid sockenstämma i Vilhelmina den 29 september 1832 anmälde kyrko­herde P. O~ Grönlund att följande personer anmält sig till inflyttning i församlingen.

1. Zackarias Bång med hustru och barn, från Degerfors.

2. Johan Rask med hustru och barn, från Bjurholm.

3. Jonathan Björklund med hustru och barn, från Bjurholm.

4. Samuel Nathanaelsson med hustru, från Bjurholm.

5. Lars Andersson med hustru och barn, från Torps socken, Medelpad

6. Johan Edman med hustru och barn, från Umeå, tidigare nybyggare i
Forsnäs i Bjurholms socken.

7. Nils Jakob Sjölin från Bjurholm, som dock säges ha rymt till Norge
och där vistats under namn av Nils Johan Westerlund.

8. Johan Gabrielsson med hustru och barn, från Bjurholm.

På förfrågan om församlingen lämnade sitt bifall till deras intagande, svarade stämman, att den »väl visste att alla dessa voro fattiga, som icke längre förmått behålla sina hemman eller torp i de församlingar, därifrån de kommit och huru litet de förmådde föda sig och de sina, »varför den ansåg sig med stöd av KK 5/12 1788 »hafva fog att icke bifalla alla de and­ra”
Ur Hembygdboken Bjurholm-Nordmaling

N´StorEli

”N’Stor-Eli”,Eliel Nilsson,var känd för sin styrka,och särskilt under ungdomstiden

lockades han till st.or däd.Eli e l.och en kompis som han gärna arbetade tillsammans

med,Gunnar Engman fr ån Akernäs,hade ät aqi t sig skogsdikning öster om Mellansjö.

De bodde i Helmer Bäckströms bagarstuga tillsammans med ett annat dikargäng,

som ocksil bestod av t vå personer. Det gjordes lånqa dagar och en kväll när de

passerar andra. lagets dikning,sil f år Eliel och Gunnar infallet att se pil deras dik­

ning litegrann.De upptäcker då en rätt sil stor sten i dikesbotten som är färdig­

borrad för sprängning,dagen efter.Eliel st år begrundande-,dom är ju t vå .stycken

dom ocks å.vvarf or har dom inte lyft upp stenen ur diket?Gunnar tycker inte att

dom skall lägga sig i de andra t väs dikning och arbete,utan vandrar iväg hernät.

Efter en liten bit vänder Gunnar pil huvudet och ser Eliel stil kvar i begrundan.

Efter ytterligare nåqra meter ser han sig ånyo om ,och då ser han hur Eliels hu­

vud dyker upp ur di ket,och senare ser han också att Eliel har stenen mellan hän­

derna,bröstet och mot dikets slänLså kommer han hävande stenen över dikeskan­

ten för att eftertryckligt trycka in den i [or dvallen.Bäda lagen bodde tillsammans

hela sommaren,och pratade om allt möjligt,men den här stenen kom aldrig nå-

gonsin pil tal. •

Ur Lillarmsjöboken sis 254

Hos tandläkarn

En mycket snål och snikengubbe var hos tansläkaren. Det hade blivit problem vä löstännren, han skull byt geta byt protes´n. E-dennae försto han skull kömma å köst än hop å penning, se han fråge läkarn om han int skull könna få nalta för gammprotes´n.

   Tandläkarn förstod att gubben var en snål och försiktig man, så han sa på skoj. Du kan väl få en 10 för dem. Gubben vart besviken över det låga priset, så han svarade. Ä demn int mer väl – då tar ja ju hem dem, å et blåbära vä dem.

Ur boken ”Gammeskogen” av Åke Engman

Jonathan Björklund

Jonathan Björklund, född i Bjärten 1789 var en orolig

natur som satte spår efter sig var han kom. En kort tid kom
han att bo i Gamla Nordsjö, där han sökte och fick tillstånd
att gifta sig med en ung kvinna av så nära släkt att han
måste få Kungl. Maj:t tillstånd till äktenskap. Det gavs i
april 1819. År 1830 bröt han upp från Nedre Nyland för att
tillsammans med andra sockenbor från Bjurholm bege sig
till fjälltrakterna för att söka sig nybyggen. I den gruppen
fanns sådana som Samuel Hägglund från Bjurvattnet och en
man vid namn Johan Gabrielsson. Den sistnämnde var den
ende som fick frejdebetyg för att bosätta sig i Klimpfjäll, den
stuga som Björklund uppfört på ett nybygge.

Björklund for vidare upp till Gikasjön och påbörjade ett
nybygge i det som numera heter Grundfors. Där kom han i
delo med samerna p.g.a. att han rovfisk at iRansarån.
Samuel Hägglund sålde sitt nybygge till en same och for
tillbaka till hemtrakten där han blev nybyggare i Långvik,
på mark som Fällfors by avstått för nybygge.

Björklund fortsatte att röra sig mellan olika byar och
nybyggen. 1836 fanns han i Svannäs, söder om Volgsjön. Där
föddes dottern Lisa Sofia. Därefter i Matts dal , (Gaitok­
dalen?) ett nybygge som aldrig blev färdigt, vidare iStorsele,
Kittelfjäll, i Bastånsjö inom Stensele kommun. I Bastansjö
köpte han ett nybygge aven jämtlänning från Hammerdal,
Woxberg. Där torrlade han en stor myr, Attjikmyren, som
gav stora skördar och god bärgning. Han anställde dräng och
praktiserade som folklärare och visman. Framgången fick
dock snart en ände. Drängen hade fört ”skamlig” levnad med
Björklunds maka, med följd att hon födde två utomäkten­
skapliga barn. Bråk, skilsmässa och idel förvecklingar. Som
58-åring gifte han om sig med en 21-årig kvinna och fick
med henne en son.

Efter försäljningen av Bastansjö fortsatte han allt mer
med sin läkekonst. men kom ofta att få bekvmmer med
myndigheterna av olika anledningar, t.ex. för olovligt utö­
vande av läkekonsten. En tid var han bosatt i Åbyn och när
han dog som 80-åring var han skriven i Ljusvattnet.

Att Björklund hade gåvor som få andra är omvittnat.

Någon gång när länsman och fjärdingsman skulle hålla
förhör med Björklund för att få honom fast för hembränning
skulle dessa ha ”fastnat” på vägen på ett mystiskt sätt. De
kom inte loss förrän fjärdingsman gått tillbaka till Björk­
lund och vädjat om hjälp. Björklund skulle då ha ”spått” loss
fordonet så att myndighetspersonerna kunde resa tillbaka
till sitt. Slutet på den episoden skulle då ha blivit att de som
tack för hjälpen lät lägga ned det hotande åtalet mot Björk­
lund.

På liknande sätt skulle Björklund också ha kunnat skydda
sin egendom från stölder. Någon hade försökt att ta föremål
från ett av hans lass, men fastnat så illa att personen i fråga
måste ha hjälp att komma loss.

Vad som var sanning eller skrönor beträffande Jonathan
Björklunds liv och leverne må vara osagt, men helt klart
hände mycket egendomligt kring denne man.

Att han satt spår efter sig bevisas av att en mängd ter­
rängföremål i både Vilhelmina och förutvarande Stensele
kommun uppkallats efter Jonathan Björklund.

 

Fåraherden i Bjurholm

Kyrkan var fullsatt

Biskop Franz Mikael Franzen hade kommit till Vännäs kyrka för visitation och då bl a för att han hade fått in en angivelseskrivelse för Johan Petter Lindström Lillarmsjö.
Direkt efter högmässan framsteg biskopen till altarrunden och frågade  ”Finns här en man soom hetern Johan Petter Lindström”
”Jag är mannen” svarade Johan Petter Lindström och trädde fram
”Erkänner du  att du mot lag och förordning predikat inom denna och närliggande församlingar”? Frågade biskopen
”Jag erkänner att jag läst Guds ord för bröder och systrar i Kristo både inom denna och andra församlingar, ute i vildmarksbyar vars befolkning ej så ofta kunna komma till kyrkan, men som önska få uppbyggelse av Ordet”. Svarade Johan Petter.
Har du även predikat mot prästerskapet i synnerhet mot kyrkoherden i Vännäs, som det står i inkommen anmälan.?
”Jag har aldrig predikat mot prästerskapet, men jag har sagt sanningens mening om kyrkoherden i Vännäs”
Vad har du då sagt?”
Jag har sagt att en getapojke i Bjurholm kan det som kyrkohereden i Vännäs icke kan” sa Johan Petter lugnt och tryggt
Biskopen såg en smula häpen ut.
”Hur kan Johan Petter påstå något sådant.”

”Jo det kan jag förklara”När skördetiden kommer då kan getapojken i detalj redogöra för varje får som hans herre anförtrott honom Men jag vill här fråga kyrkans herde på samvete och tro om han när den stora skördetiden är inne kan redogöra för varje får som hans herre har anförtrott honom”Där stod nu prästen och biskopen svarslösa och då Lindström gav klara besked på alla frågor tyckte Franzen att denne mans andliga förmågor skulle nyttjas i kyrkan.De knäböjde och tog gemensam nattvard,  som bevis på det.

Johan Petter fick ostört fortsätta att predikaBiskopen var rörd till tårar efter det han varit med om.
Johan Petter Lindström född 1802 i Stavträsk, flyttade till Kalvträsk, där han var dräng 1822-23, flyttar till Bjurholm, som då hade c:a 1000 inv.1828 blir skräddare i Nyby, gifter sig med bondflickan Charlotta Svensdotter från Vitvattnet, 26 år gammal blir han kronolänsman som var ett lågavlönat arbete.
Han och hans bror Erik Gustaf Lindström, blir frikyrkopredikanter som reser runt i närliggande kommuner Vindeln, Nordmaling och Vännäs. JP var en mycket duktig predikare. Han blev änkeman 1859 och hade då 12 barn. 10 månader senare blir han far till oäkta barn med Brita Sofia Olsdotter i LIllarmsjö född i Provåker,  JP får problem då han utan att vara gift fick ännu ett barn  och då med Catharina Lovisa Persdotter i Lillarmsjö och att han såg brännvinet som livets vatten. Han dog 1872 och då bodde det 2.800 människor i Bjurholm d v s en ökning med 1800 inv. på 50 år.

Källa:  kyrkoarkiv

 Bo Nilsson

 

 

 

Karl XII

Hur dog Karl XII frågade läaren sina elver

Lasse vinkade ivrigt

– Jaha, Lasse hur dog han?

– Han blev påkörd av tåget.

– Var har du fått det ifrån?

– Jo, det stod i boken att han föll under fälttgået i Norge.

Jordgubbar

En liten flicka mötte en man med en skottkärra, som var fullastad med gödsel.

         Oj, vad det luktar, sa flickan

         – Ja, det är gödsel, svarade mannen

         – Vad ska du göra med den?

         Lägga den på mina jordgubbar
Flickan var tyst ett tag och s asen:

         – Stackars dej. Självbrukar jag ha grädde på mina

         BoN

Glömska

Glömska?

Han:  På vilket sätt har jag förnärmat dig?

Hon: Det kommer jag inte ihåg, men jag kommer aldrig att förlåta dig!

BG

Rött skynke

Karl Anderssson

Karl var på besök hos Erik Sjöberg. KölarSjöberg kallad eftersom han kommit till byn för att kola milor. Erik hade skaffat sig telefon, men det hade inte den sjuklige Karl. Erik tyckte synd om Karl och erbjöd sig därför att hjälpa denne om han blev sjuk. ”Jag ser din stuga från rumsfönstret och därför kan du, när du blir sjuk, hänga upp ett rött skynke utanför huset och när jag ser det kommer jag över till dig” sa Erik. Karl, som troligen blev lite stött över det indirekta påpekandet att han inte hade telefon, gick med på förslaget från Erik. Efter besöket och överenskommelsen begav sig Karl hem. Omedelbart hemkommen hängde han upp det rött skynke utanför huset. ”Men” sa Karl senare ”inte fungerade det,. Inte kom de någon Sjöberg”

ur hembygdsboken ”Agnäs” – historien om en by och dess historia

Stä blon

En gång kom Erik Jans´n förbi en gård där man just skulle slakta en ko. Kon bedövades med ett klubbslag, stacks och blodet gick spruta ner i en bytta. En man sa försmädligt ”Deu Erik Jans´n som kun stä blon, få ja si nu”? Ögonblicklingen som om man stängt en kran slutade blodet att spruta. Alls stod häpet och stirrade, och snart började kon röra sig och göra försök att fesa sig. Men då vaknade slaktaren och klubbade kon för fott. Men inte edn droppe blod mer fick dom ur kon

    Det var inte bara blod som Erik Jans´n kunde stoppa. En gång när han sklle hämta kaffevatten ur ett dike var dä så lite vatten att det inte gick att fylla kaffepannan. Då ställde Erik Jans´n sig gränsle över rännilen som då dämdes upp. När vattnet stigit tillräckligt fyllde Erik Jans´n pannan. När han sedan steg åt sidan rann vattnet obehindrat som förut.

Sid 208 ur boken ”Tre Århundradens bygd”