Sanatorium

Att vara barn på sanatorium Gunnel Jakobsson

Denna historia berättade Gunnel Jakobsson på Berättarfestivalen 2010 i Skellefteå då Bjurholm var där som Årets Berättarkommun 2010.
Året var 1940. Det var sommar. Jag skulle börja 7:an till hösten och det var spännande. Vi var den första årskullen, som skulle på sjuårig folkskola. Det var i Holmsund. Jag var ganska klen på den tiden, mycket håll genom bröstet, feber och hosta. Läkaren ville att jag skulle få litet mer hull på benen och då föreslog han att vi skulle bland porter och pilsner med uppvispad äggula. Den skulle jag drick för att få bättre aptit, men det gick för jag kräktes bara åt det och jag har faktiskt aldrig smakat något av de dryckerna sedan. Nej mjölk var min käraste dryck och den köpte vi hos grannen. Helfet kan man säga. Vid ett av mina besök på dispensären visade röntgen att jag hade körtlar på ena lungan och det enda som då ”botade” sånt var frisk luft. Helst i barrskog och bra mat så det blev sanatoriet i Hällnäs. Hos grannen som sålde mjölken blev det ett ståhej. Risken fanns ju att deras djur var sjuka och spridde smitta. Det blev provtagning, men djuren var friska och det var ju bra och förresten. Varifrån smittan kom var jag inte så intresserad av. Jag var mer intresserad av hur det såg ut på ”Hällnäs” och hur det var där. Så satt vi då på tåget till Hällnäs. Att åka ångtåg var inte märkvärdigt för det fjorde vi ju varje gång vi skulle in till stan, men när vi steg av vid anhhalten nedanför sanatoriet blev det spännande. Vilket stort hus, och vilken backe. Jag var ordentligt andfådd när vi nådde upp till ingången. Vi tog oss upp till avdelning sex. Vi – det var mamma och jag. Vi blev mottagna av syster Ingeborg, en liten rund tant i vit rock och med mössa med dok. Vi fick mat och sedan måste mamma åka hem igen. Jag var ensam med personalen.

Jag fick ett dubbelrum med glasvägg mellan. Det var isoleringen. Det var viktigt att man inte kom med någon annan smittosam sjukdom och så måste man luskammas varje dag. Det fanns en del barn som hade förband runt huvudet, troligen med salva mot löss. Alltså ensam i ett rum i främmande miljö och främmande människor. Efter ett par dagar kom en liten kille till det andra rumment. Han var kanske tre-fyra år. Självklart grät han natt och dag. Hur skulle han kunna förstå varför han lämnades där ensam. Så för att jag skulle kunna få sova, fick jag flytta till ett annat rum, men fortfarande ensam(vid senare vistelse där kom jag på att det var rum dit de flesta flyttades i slutskedet) Efter en vecka fick jag så flytta in på en sal för åtta flickorna (På hela avdelningen var det sextio barn) Det fanns skola men ingen sjua så jag fick inte gå där, men jag var ofta på biblioteket medan de andra var i skolan. Det var ju rutiner med allt. När man skulle vakna, tvätta sig, äta frukost, passa liggturer, allra viktigast ”tystan” som var en och en halv timme lång. Då fick man inte ligga och läsa utan man skulle helst sova. Det där med frukost var ett elände. Havremustvälling varje dag ! På morgonen var man så trött så det gick ganska lugnt tillväga, men på kvällen kunde det gå ganska livligt till.

En promenad runt bordet mitt i salen, med tempen i ändan kunde ibland en tävling om vem skulle klara det längst. Det gällde att knipa, men naturligtvis hände det ibland det som inte fick hända att tempen ramlade ned och gick sönder. Då var det att hämta sop och skyffel för att försöka få de vackra och glänsande kulorna på skyffeln. Till sist tog man till händerna och då blev det genast ännu roligare, för de var ju så sköna att ta i. Nu kan jag inse att det var nog inte så klokt, men vad visste vi då och jag tror inte att biträdena, som till sist kom och tog hand om det hela (under tillrättavisningar) heller förstod hur farligt det var. Jag måste säga att när jag efter tre månader fick åka hem, tyckte jag det var tråkigt. Så roligt kan det vara på sanatorium.