bjurholms berättarakademi

Varför vara ute samtidigt

Halvard Tafvelin var ju bland dom tidiga åkarna i Bjurholm och vägarna var ju både smala och dåliga men som tur  var så var det ju inte så mycket trafik då, men en dag så mötte Halvard en annan lastbil på en väg där man knappt kunde mötas så n´Halvard blev ju på dåligt humör och lär ha yttrat.     å n´dänn skull geta vara ut just i dag

BG

Strömmingsbilen

Under somrarna (1948-1952) kom en fiskförsäljare i en liten lastbil till Balsjö med omnejd. Som jag minns kallades den för strömmingsbilen. Mannen som sålde var en äldre herre med fårat ansikte och med cigarrcigarett hängandes i mungipan. Bilen stannade på lämpliga ställen för att kunderna skulle få nära till bilen. För att göra byborna uppmärksamma på vad som var på gång använde han en hästbjällra. Flaket var täckt med en presenning. Tanterna kom med grytor och hinkar och köpte sig några kilo. En och annan katt följde med.

Vid ett tillfälle blev frestelsen för stor för oss pojkar att skoja med fiskförsäljaren. Strax innan han åkte iväg tog vi en katt och stoppade den under presenningen. Till vår förvåning blev katten kvar på flaket. Säljarens uppsyn var stor då han drog av skynket och katten hoppade fram. För att undgå repressalier höll vi oss på betryggande avstånd. ag vill minnas att försäljningen fortsatte som vanligt resten av sommaren

Ur ”Balåbladet” mars 20 13 Ingemar Nordström

Läkarbesöket

Här får Du en historia om min mormor Linda Johansson, dotter till björnjägaren Elias Olof Hansson i Marsliden.

 Någon vecka efter att mormor fyllt 99 år, (mars 1972) gjorde hon sin sedvanliga kvällstur till ladugården. Hon hade slutat mjölka men hon brukade sitta bakom ko-raden och röka sin pipa. Det var vår och ishalka så hon använde spark. Vid ingången till ladugården halkade mormor och bröt lårbenshalsen.

Jag hjälpte henne in och ringde till Bror Karlsson efter taxi. Mormor tyckte vi skulle vänta till morgonen så ”de hade vaknat på lasarettet”. Vi kom till Lycksele lasarett vid 12-tiden på natten. En läkare kom in i rummet och frågade om mormor hade varit där tidigare. Jo, svarade hon.”98 var jag ner med Björkmans marra”. Alla såg oförstående ut tills jag talade om att hon hade varit piga hos prästen Björkman i Dikanäs 1898 och då med häst kört ett lass med förnödenheter från Lycksele. Något sjukbesök hade hon inte gjort. Vi fick oss ett gott skratt.

Det blev Stensele sjukstuga för mormor fram till midsommar då jag hämtade hem henne. Men hon ville tillbaka eftersom det var jobbigt för oss att sköta om henne. Kvällen innan hon dag hälsade jag på henne. ”Nu vill jag dö, men Vår Herre tyck väl att jag är så besvärli att han vill ha mig kvar sä läng som möjligt hära jola”.
Stig Anderback

Håll se hem

Yngve Larsson, förste lastbilsåkaren i Umnäs krockade med en annan bil och det blev tingssak. Yngve vände sig till den som stämt honom med följande yttrande: -Ha Du hulle de hem den där dagen då skull hä aldrig ha hänt! DS

Stig A

Att sitta och tänka

I Skåne var det en gång en lång snörik och kall vinter. En stadsbo kom ut på landet och träffade en bonde. Stadsbon undrade, vad bonden gjorde denna besvärliga vinter.

Bonden svarade kvickt: ”Jag sitter därhemma och tänker”

Stadsbon infogade: ”Du kan väl inte sitta och tänka hela vintern”

Bonden tillade: ”Nä, ibland sitter jag bara”

Ur boken ”Minnen från min levnad” av Erik Bergl

 

Hä jä Stenmark

– När Ingemar Stenmark var som mest populär genom sina framgångar i slalom åkte han och Stig Strand bil från Umeå sent en vinterkväll. Utanför Bender, strax nedanför Lycksele, kanade de av vägen. Ingemar knackade på i närmaste gård för att låna telefon. En yrvaken kvinna i nattskjorta öppnar. Hon tittar på Ingemar med förvånade ögon, men får inte fram ett ord. Då säger Ingemar: – Jo, hä jag!

Stig Anderback

Odödliga hästen

Karl Jonsson har berättat om en resa från Umeå 1867. Berättelsen finns med i boken ”Vännäs kommu historia”:”Karl var då 17 år och följde sin far Jon Andersson efter ett varulass, som skulle fraktas till Åsele. De körde med en ung bångstyrig häst och i Norrforsbacken möttde de en fora som kom från andra hållet. Unghästen skyggade,satte sig på hasorna och rände ena bakbenet ut i körbanan. Den mötande forans ena hjul gick över benet på hästen, som gick av nedanför knäet. Man samlade ihop några gubbar, drog hästen upp till stallet hos ”Räven i Norrfors”, hängde upp hästen i en spilta och spjälkade benet. Så fick sonen Karl gå hem till Högås efter mat och

Jon stannade kvar för att se till sin häst. Efter fyra veckor var hästen så pass återställd att den kunde gå hem till Högås på egna ben.

Ett annat äventyr med samma häst inträffade några år senare, då Karl Jonsson skulle gräva en brunn. På 3- 4 meters djup påträffades en stor sten. En kätting fästes runt stenen och hästen spändes för. Just när stenen kom upp mot kanten föll hästen omkull och åkte baklänges ner i brunnen. Sedan man samlat alla grannar till hjälp,

Ly kades man dra upp hästen ur brunnen närmast oskadd.

– Den märra gick inte att dräpa, var Karl Jonssons kommentar många år senare.”