Julen

Några historier och fakta när vi nu lämnar julen bakom oss

Var det många som dansade runt granen? – Nä, inte en kotte!
– Varför kom inte tomten i år? – Han hade klappat ihop!

– Vad kallas det när tomten springer? – Julrusch!

– Jag förstår inte vad tomten säger. – Nej, han pratar så grötigt!

Tjugondagknut
(Wikipedia)

Tjugondedag jul eller tjugondag Knut är i Sverige, Finlandsamt (delar av) Norgeen dag som infaller den 13 januari, tjugo dagar efter jul, och firas som slutet på julhögtiden. Dagen fick Knuts namn till minne av helgonförklarade Knut Lavard(kanske också påverkat av en minnesdag för Knut den helige), och kallas också Knutdagen (eller Knutsdagen). Knuthar därför namnsdagdenna dag.

Dagen associeras enligt nuvarande tradition med julgransplundring, att ”kasta ut granen”, och att ta bort juldekorationer. I bland annat Gimoi Uppland firas dagen med papier-maché-masker i en karnevalsliknandetillställning[1], ett firande som går under namnet Knutmasso. På sina håll lever seden att klä ut sig till Knutgubbarkvar, inte minst i trakten kring Sunnei Värmland.[1]

Förr kännetecknades Knutdagen framförallt av att gillenaunder stora festligheter då avslutades[2], och enligt traditionen var det också dagen då all julmat skulle ätas upp. Att klä ut sig till Knutgubbar var också vanligt.[3]

Julens avslutande firades längre bak i tiden under trettondedag julden 6 januari, och Knutsdagen inföll dagen därpå, 7 januari, men båda flyttades under slutet av 1600-talet fram med ungefär en vecka till samma dag, den trettonde. I andra länder firas fortfarande julens avslutande på trettondedag jul. Tjugondedag jul kan ha sitt ursprung som en oktav, en efterfest åtta dagar efter, till trettondedagen.

Talesättkopplade till tjugondag Knut finns i lite olika varianter: ”tjugondag Knut körs julen ut”[4], ”tjugondag Knut kastas granen ut” är två moderna exempel, och ”Knut driver julen ut” ett äldre.[1]<

2011 dec

Minnen från julen

Det har vi nog alla och då något annorlunda än i dag

Jag minns att på julafton kom det tre vise män och sjöng. En av dem hade någon form av krona på sig och en var svart i ansiktet. Det var ungdomar från närliggande by som hade för vana att gå runt i vår by och sjunga julvisor. De förväntade sig att få något vid sina besök. Det kunde då bli några starka drycker som gjorde att de blev alltmer plägade under sin vandring.

Under julen hade man även mycket av det som vi i dag skulle uppleva konstigt. Man kunde sitta vid en spegel med ett lakan över sig i mörkret – endast med ett ljus framför sig – och väntade sig att i spegeln få se den tillblivande. Pojkarna kunde gå ut i ”lagårdsporten” och hänga hästselen över sig – gå runt ”lagårn” och under den rundan skulle man möta någon som man kanske skulle bli gift med. En del vågade inte göra det för man var rädd att möta något oväntat.

Minnen från Bo Nilsson

Har du några sådana minnen – skicka dem till mig bo.leander@home.se

Julen är här Hämtat ur bl a Lillarmsjöboken Pågrund av alla svagåren på 1800 talet var det inte många småtorpare som hade mjöl att baka av till jul. Man försökte ändå på alla sätt att få denna stora midvinterhelg lite annorlunda, mot den grå vardagen. Degen blandades av mjölk blandad med vatten. Mjöl och och i bästa fall med lite sirap och den förväg uppblötta surdegen. Surdeg användes innan vår vanliga jäst fanns att köpa vid sekelskiftet. Den bestod av en degklump som tagits av från föregående bakning och legat och torkat ie en liten träskål, gjord av en vril. Den måste blötläggas långt i förväg och stå varmt till uppe på spiskåpan för att få igen sin förmåga att jäsa samt fortplanta detta till den nya degen. Förstördes surdegen måste man höra efter med grannarsmor om det gick att få låna hennes surdeg för att senare återställa den med en klump av den nya degen.

Av brödkryddor var anis och fänkål de vanligaste, men för det mesta hade man plockat in kumminoch torkat för hushållet över vintern. Innan järnspisen kom efter 1870 gräddades allt matbröd i bakugnen, som hörde till den öppna spisen och där förut kornbrödet bakats. Andra saker som bakades till jul var ”kråsa” eller ”bresanlonkara” –kärt barn har många namn. De var gjorda av mjöl som inarbetats i smör till lämplig konsistens. Man kunde ta ett par skedar vatten för att det skulle redas fortare. Därefter kavlades degen ut och man skar 3 cm breda och 12 cm långa bitar ur degen som sedan fick 4 inskärningar i ena kanten och böjdes något så att inskärningarna glipade ut. Färdiggräddade liknade smörbakelserna de krås som i forna tider prytt halslinningar på vissa kläder. Barnen liknade ”kråsa” vid en spindel.

Smörkrås gjordes ofta när oväntat främmande dök upp. I julveckan skulle karlarna dra eller köra hem fott fallved så att det räckte över helgdagarna. Ofta låg torrtallarna kvar på stöttingsmanken och höggs upp eftersom man behövde mer ved till öppenspisen. Något vedlager att tal om hade bara ett fåtal.

Skurningen och baden

För kvinnorna vidtog skurning av golven. Som skurborste använde man en ”gnägd” gnagd ”björkriskvast” som förut nötts ned ute på bron, så den blivit kort och styv. Med stöd av en stol eller ett skaft satte man ena foten på kvasten och förde den fram och åter i sanden och vattnet på golvet. Något tvättmedel användes inte, utan den fina sanden slipade golvet vitt och fint. Man skuraade i ”vonen”, väder och det var ett drygt sparkande med kvasten för att få rent ett stort köksgolv. Efteråt tog man rent vatten och sköljde av golvet varvid sköljvattnet fick rinna ut genom ett hål i golvet, där en fyrkantig träbit. Satt som lucka. En del hade denna öppning nära källarluckan och under golvet en träränna som ledde ut vattnet till lämplig plats Efter sköljningen skrapades golvet torrt med en näverskrapa hopsydd av fler lager näver, för att få stadga.

Vår nuvarande skurborste kom i början av detta sekel. Nu återstod egentligen bara den stora lögardagen, då man man fick tvätta av sig själv och byta till rena kläder. Barnen badade i en stor träså, som burits in i köket. Vattnet värmde man i största grytan över öppeneld på eldpallen. Far och mot tog sån till ladugården och badade där av sig förjulssmutsen Alla barnen fick troligen bada i samma vatten och den hekokta tvålen anvädes som rengöringsmedel.

Skråbocken Barnen väntade med spänning medan karlarna gjorde i ordning ”skråböcken” som var vanlig innan jultomen blev anlig mot 1920-talet

Så öppnade man döra å skråböcken kom med julklapparna till barnen. Det mesta var det som var hemgjort och varmt för vintern. En del lade juklapparna i en korg och delade ut.. Andra låtsades få ett ärende till ladugården men kastade i stället in familjens julklappar.

Seden att kasta in jukklappar och sedan springa sin väg levde kvar till in på 20-talet. Det ansågs verkligt genant om man blev fasttagen vid en sådan räd dörför hade ma ofta bara ullsockarna för att dels gå tyst och dels få god fart under fötterna. Blev man fasttagen bjöds man på kaffe i stugan och av det bröd som bakats för julen . Man gav inte julklappar enbart till den egna familjen, utan även till grannars barn och nära vänners.

Tomten Foltrons tomte var ofta en farlig och ganska lättretad figur som fungerade som ett dragväsen. Under hela året drog han till gården och starl från andra. Man skulle hålla sig väl med tomten. Tomten har fått många olika beskrivningar – en del trodde på honom liksom man gjorde med vittra.

Julgranar Fram till förra seklets början fick vi nya influenser för vårt julfirande från främst Tyskland. Så är till exempel julgranen, vilken började bli vanlig hos gemene man vid det förra sekelskiftet, en tysk idé Julgranar började förekomma 1908-10. Det fanns både hemstöpta och köpta ljus som med en hållare som en pigg skulle nypas fast på grenarna. Om det var trångt hängdes granen från taket eller stod på ett bord.

Julstjärna På 1930-talet hängdes de första elektriska adventsstjärnorna upp i svenska fönster. I vårt mörka land blev de genast populära, och numera finns knappt ett fönster utan en stjärna eller ljusstake. Det blir också allt populärare, förmodligen efter förebild från USA, att smycka träden i trädgården med ljusslingor eller till och med låta en belyst tomte eller snögubbe vakta huset.

Jullekar

Man ”löfte bölingen”. Fyra kaffekoppar sattes upp och ner på ett bord och under varje kopp doldes så i tur ordning, bölongen, en liten docka gjord av en trasa och lindad med tråd så det bildades som ett huuvd. Den skulle föreställa ett barn. Under nästa kopp lades en ring, som skulle föreställa trolovning under året. Slutligen glädje och sorg under de två återstående kopparna. Alla var rädda för ”bölingen” som talade om att de under året skulle få ett barn.
”Stöpa bly” var mer en nyrsaftonslek. Man smälte bly eller tenn i en järnslev i öppenspisen och tömde det smälta blyet i ett ämbar med kallt vatten. Av de former som skuggan av det svalnade blyet antog på väggen så skulle hända en i framtiden.

Vedträet; En annan lek som gick upt på att springa till vedboden och plocka in ett vedträ med vänster hand och som det vedträet såg ut så skulle ens tillkommande vara.
Blindbock var en annan fammmal och väkänd lek, som även kunde utföras som sittblindbock då det gällde att med träskedar känna igen den person man satt sig i knä hos.

Julöl Kvinnorna skulle ombesörja att julölet var klart för avsmakning på Anna-dagen den 9 dec. eller senast Tomas-dagen den 21 dec. 1855 förbjöds denna husbeovsbränning.
En annan förbreredelse skulle också ske på Anna-dagen, lutfisken skulle läggas i blöt. Lut fick man genom att koka björkaska och vatten. Askan silades sedan bort. Fisken som lutades kunder vara torsk, gädda eller annan mager fisk.
Julljus I vardagslag fick man nöja sig med den belysning som kom från elden i den öppna spisen. Till julen skulle det även stöpas talgljus. Talg till ljusen fick man i samband med höstslakten.
Slakten Utöver bröd, dricka och juleljus skulle det finnas rikligt med mat under julhögtiden. Kring Mikaeli i slutet på oktober hade man slaktat de djur som inte skulle födas över vinternt och saltat eller torkat köttet. För att ha tillgång till färskt kött under julen sparades grisslakten till strax före jul. Efen en nästan ändlös jakt i kätten fick man på ”trynträt”, grisen kunde då inste skrika på samma sätt och blev mera lätthanterlig. I byn fanns det någon van slaktare. Man använde slaktmask. Grisen. Man använde kedjor för att skålla grisen i hett vatten. Tarmar skulle sköljas, kött skulle hackas till korv, sylta och pölsa. Blodet togs till vara för att bli blodpalt, blodkorv eller blodpannkaka. En stor del av köttet saltades ned

Skillnaden mellan de som hade möjlighet att föda upp en julgris och de som inte hade det framstod i verklighetens klara ljus. Många hade inte hushållsavfall för att föda en gris.

Man bjöd gärna sina grannar och släktingar på julmat under julhelgerna. Många har minnen av hur man åt flera dagar i sträck under julen. Det var festmiddagar

Julotta Till julottan var det många som for. Man hade kyrkoplikt för visst många gånger per år.

Många äldre har minnen av hur man åkte med rissesläde till kyrkan och då kunde man höra många olika bjällror från olika byar. Vid kyrkan kunde det finnas plats för att hysa in hästen under julottan.

Det kunde nog hända att en del var väldigt trötta efter julaftonens firande och somnade. Kyrkvärdar kunde då gå med ”kyrkstöten” för att väcka dem.

Under hemfärden hände det att man kappkörde för att se vem som hade bästa hästen.

Man var stolt över sin häst och bjällran var även viktig. Man hade varma fällar som var viktiga när det var mycket kallt och särskilt för att barnen skulle slippa frysa.