Skrock

”Vitterhuggare”

 Edvard berättar: Pappa och jag högg ytterste Sörtjärn. Arvid

var vid Tvärberget i samma arbete. Pappa ropade att det var

kväll och Arvid kom efter spåret i snön till oss. Det satte igång

att hugga, skratta, gråta och prata med ofattbara ord där Arvid

nyss huggit. Han fick bråttom och sprang snavande bland tu­

vorna sista biten fram till oss, för vi hade börjat gå hemåt.

 Då sa pappa till Arvid: ”Ja e’ möra n få du nog ve göra att

bara brossla allt vad dem hugg.”

 Det var overkligt, som om 20-30 personer arbetat, pratat,

gråtit och skrattat tillsammans.

 

På den tiden skyrades, d.v.s höggs enbart med yxa, så det

ekade överallt mot höjderna i närheten. Det hördes som om

hela familjer arbetade uppe i skogen. Tala om ”starkrå”.

(Edvard Wallbom, Bjurholm)

 

Vittra på hälla

 Edvard berättar: Min mor och tre flickor var till Sortjärn för

fiske. De yngre flickorna var uppspelta över äventyret och inte

alldeles tysta, utan stojade och glammade på ungdomars vis.

De vandrade på den västra stranden, där det var mest öppet

och lättillgängligt. En av flickorna sprang lite i förväg under

ivrigt tjattrande.

 Då får mor Anna se fyra vitklädda flickor stående på Tvär­

berget, som stupar rakt ned mot vattnet på östra sidan av tjär­

nen. Alla fyra som såg dessa, liksom konfirmationsklädda flick­

or, tyckte i sina sinnen att de verkade allt för fina och märk­

värdiga, så de började skräna och ropa mot dem. Flickan som

sprungit i förväg blev rädd och kom springande tillbaka. Mor

Anna var rent förskräckt att flickan skulle ramla i något dyhål

med bottenlös fly. Anna såg både den flicka som kom springan­

de och de fyra på berghäll an hela tiden.

 Till sist skrek någon av flickorna något särskilt vanvördigt

mot de fyra vitklädda och då virvlade det bara till i deras klä-

Ur boken Grisen i säcken  (Bjurholmsbygden)