Nils Pavlo – ett människoöde
Septemberaftonen höll på att övergå i mörk kväll, då det hördes steg på farstubron. Någon sopade av sig och slog borsten mot kläderna Mina föräldrar såg undrande på varandra. Vem kommer på besök så här sent, och så tyst han rört sig?
De hade inte sett någon på landsvägen och inga steg hade hörts i gruset på vägen upp till stugan. Kanske var det ändå bara någon granne som ville något.
Det knackade lätt på dörren, men det hade ju inte behövts. Fällbomlåset gav ändå tillräckligt med varnande ljud ifrån sig, när nyckeln vreds om. Det fanns barr på den instigandes kläder, kängorna var leriga och våta.
– Jaså, är det Nils Pavlo, som är ute på vandring, sa min far, som svar på godaftonhälsningen. Var kommer du ifrån?
– Jo, jag kände att dom var ute efter mig, så jag gick från Nytorp i morse. Jag har gått över skogen. Jo, men det ska dom nog få ångra vad det lider.
– Nog syns det att du gått en lång väg. Det är väl i det närmaste två mil i väglös mark menade far. Sätt dig här vid bordet.
– Får jag husrum här i natt och har du lite mat åt mig, frågade besökaren vänd till mor?
– Nog ska du få mat, det finns kvar av kvällsgröten och smör och bröd, det du vill. Och din säng ser jag, att du som alltid bär med dig.
Landsvägen vid vilken mina föräldrars första egna hem låg, ett litet torp med en grå sexknutsbyggnad längst bort i byn, var väl inte den största, men ändå en välkänd väg som ledde från kust och hamn förbi järnväg och station mot inland och lappmark. Från kyrkbyn ledde vägar västerut och mot norr mot lappmarkssocknar och österut också mot järnväg, bondbygd och stad. Fram till mitten av trettiotalet var vägens vandrare många. Luffare, tiggare, arbetssökande, handikapppade och andra hemlös avsigkomna gick efter vägarna, ibland någon med strängarbeten i handen eller småkram i en sliten unikabox.
Där var t. ex. den vi kallade ”ullgubben”, för hans långa, vita och oklippta hår. Det påstods att han en gång varit en kronans karl, skogligt verksam, men bortintrigerad från en sökt tjänst. Den orättvisan tog honom så hårt att han valde landsvägen. Han var ordetnligt klädd i lång, svart överrock och hatt. ”Ullgubben” hörde dåligt, vände sig ofta om, rädd för att bli överraskad trots den ringa trafiken. Hos en äldre kvinna i byn, en ömsint godhjärtad och gudfruktig hjälperska, brukade han bo några dagar. Där sydde han i sina kläder, stoppade och lagade. Han rökte en tobak från små ovala dosor med rött sigill, vilka lämnades till knapp- och nålaskar, och den säregna doften dröjde kvar i veckor
En annan var den beryktade ”Dötte Maj” som alltid stal, t.o.m. ullen från den fäll hon fick ligga i, som det gick så många historier om, men som också en gång varit ung, haft färsman och kanske drömmar om ett bättre liv. ”Dötte Maj” talade inte rent och en historia berättades om när hon en gång hjälpte till med brödbaken i en gård och fick sig en vän, en likasinnad, komma gående på vägen.
– Bata som batat äl, Jölan hal tommit, sade Maj och katsade förkläder ifrån sig.
En tiggerska nerifrån kusten var begåvad med cykel. – Gubben min hette Olsson, men ä dööö, var hennes ständiga klagan och som vi barn ofta härmade.
Några av dessa vandrare hade ett bittert levnadsöde att berätta om, ibland en livslögn, ibland en otrolig sanning. Nils Pavlo, eller Paolo, hade en hemsk historia att förtälja. Han kom från en lycklig liten familj. Hans far var gränsuppsyningsman, mor och ung syster fanns i hemmet. Själv studerande han söderut och skulle bli läkare. En dag, när hans far var ute i tjänsten, kom fyra främmande män till familjens stuga, de våldförde sig på modern och den unga flickan, vilken dog ganska omedelbart, hans mor efter några dygn.
Nals Pavlo svor att hämnas. Han avbröt sina studier och började söka efter gärningsmännen. Han besökter varje tänkbar plats i finnmarken. Han sökte i fiskelägen, gruvor och smältverk efter Nordnorges kust, – det var ju dit den stora folkströmmen drog – han arbetade i Spetsbergens kolbrott. Han fann inga spår efter sin mors och systers mördare. Visserligen hade man funnit rster efter några döda män i en avlägesen fjälltrakt, men där fanns inga bevis på att det var de han sökte
I Sulitelmas gruvor hade han fastnat i ett uppfordringsverk och förstört sin ena arm och hand. Nils Pavlo hade sysslat mycket med gruvornas hästar, hande hade mycket goda kunskaper om djur, och det var som djurläkare han oftast anlitade under sina vandringar. En finnlappsk kvinna hade lärt honom om samernas urgamla kunskap om läkande örter och trolldoms-konster. Han kunde stämma blod och han målade.
I sin konstfärdigt tillverkade ränsel, en ryggställning som också var han säng, han låg aldrig i en riktig sådan men ändå intre direkt på golvet eller marken, medförde han land små flaksor och påsar med torkade örter, små tavlor med landskapsmotiv målade på faner.
Ttrots att far och mor var rätt unga hade Nils Pavlo förut några gånger besökt deras hem och fått förtroende för dem. Kanske blev han väl bemött och inte visad rädsla eller avsky. De var båda lättsamma till sinnet, far sjöng mycket, spelade munspel och kunde ibland dr en låt på träradigt durspel. Det var också för dem Nils Pavlo berättade om sitt tragiska liv.
Min mor hade efter tre barnfödslar och tungt arbete från unga år fått benen fulla med åderbråcksknölar. Nu hade hon tidigare skämtsamt frågat om inte Nils Pavlo, som kunde bota djur och läka litet av varje, inte också kunde hjälpa henne att bli fri de fula bulnaderna.
Nils Pavlo hade inte sagt något men ur sin ränsel plockat frma några påsar med örter och någon dekokt, lånat en gryta och sysslat en stund vid spisen. Blandningen hade han hällt på en flaska och sagt att hon skulle tvätta åderbräcken med denna. Nu satt hon på vedlåren vid spisen och samtalde och kanske tittade hon ned efter sina ben.
– Nå har du gjort som jag sade, frågade Nils Pavlo?
– Nog har jag gjort så, men det har inte hjälpt, som du ser, svarade mor.
– Ljug inte jänta, flaskan står där, sade Nils Pavlo och pekade på ett skåp bredvid spisen. Du har inte rört den.
Mor urskuldade sig lite skamset med att hon inte trodde så mycket på sådana kurer och så småningom glömt alltsammans för andra åkommor. Hon hade ju också fött ett barn, som han kanske märkt.
Nils Pavlo bad nu att få känna på bulnaderna. Mor berättde att det kändes en oerhörd rysning av obehag, som en iskall jänten körts ned efter hennes rygg, när Nils Pavlo med sin förvridna hand rörde vid hennes ben.
– E här kan jag inte göra någonting åt sade han, men det ska jag lova dig, du skall aldrig mer behöva ha ont för deras skull.
Så skedde också. Trots så småningom åtta barn, trots ett idogt trampande av symaskin, spinn-rock och vävstol, trots alla bärplockning med långa gångavstånd och tunga bördor, hördes aldrig mor klaga över värk från sina åderbräck. Det var endast det estetiska, benens utseende som störde henne något.
De som Nils Pavlo anade var ute efter honom var två extra fjärdingsmän. Nils Pavlo ansågs vara en lösdrivare och kvacksalvare och skulle förpassas ut ur socknen. Den ene var bygranne, tillika storbonde, den ander var rättare på bolagshemmanet. Det fick också, som Nils Pavlo spått. Bondens unga, kraftiga häst föll död ner framför timmerlasset, bolagsegen-domens alla kor fick kalvförlamning och kastade kalven, som uttrycket var.
När Nils Pavlo hörd att far skulle arbeta i skogen under vintern sade han:
– Om du hugger dig, ta lite kol från elden, tänk på mig och kasta i väster, så slutar det blöda. När då far svarade att han kanske då var långt från elden och rastplatsen sade Nils Pavlo. – Ta då lite snö.
Nu behövde far aldrig lita till detta råd. Han högg sig bara en gång, och då inte värre än att han kunde åka skidor direkt till sjukstugan och få såret sytt. Men vad vi barn var oroliga, när vi åkte för att höra med köraren varför far dröjde. Lättnaden var stor när vi mötte honom på vägen in till samhället.
Nils Pavlo kom också att någon gång senare titta in i vårt hem. Så byggde ar et eget hus längre in i byn och besöken uteblev då Nils Pavlo fick en fristad ien bondby med vacker sjö, ångsåg och järnvägsstation i grannsocknen.
Nils Pavlo var beväpnad. Min far fick i förtroende se hans revolver, som han hade inlindad i vaxat papper i ränseln. Han hade också en batong. Den här tuktar jag luffare med, sade Nils Pavlo, som ansåg sig för lite mer än en vanlig lodis. En egenhet som var mindre trevlig var hans sed att spotta snus mellan strumpan och skon. Dt håller lössen borta, var hans mening.
Några unga pojkar började ställa till förtret för honom. Det störde med rop och dumma tilltag. Nils Pavlo gick ut på farstubron för att skrämma med sitt vapen, siktade mot marken och råkade avlossa ett skott som träffade honom själv i foten. Sig själv förmådde inte Nils Pavlo hjälpa. Kallbrand tillstötte och han blev förd till Vallens sjukstuga, där han snart avled, långt från Finnmarken och hembygdens jord. Han namn skrev aldrig in i församlingens dödbok. Hämdens långa väg hade fått sitt slut.
Bernt Karlsson genom Nils Sandström