I Bjurvattnet hände det en dag på 1860 talet att Gabriel Mikaelssons kor kom hem från skogen i vilt sken. Strax efter kom getaren, lill-Gabriel, ilande med andan i halsen och berättade att en björn slagit skällkon uppe vid ”Kåtaharsn”. Gabrile Mikaelsson tog lodbössan och skyndade sig upp till ”Kåtarharsn” där han försiktigt började rekognosera. Strax fick han höra att det skramlade lite i koskällan då och då. Tyst klev han upp på en stor sten för att bättre se över snårskogen. Då skymtade ha kokroppen samt en stor björn, som slet och bet i konst juvr. Därvid skakades kokadavret så att skällan skramlade. Men inte nog med det. Där vr även vuxen björn till, samt två björnungar. Då Gabriel såg fyra björnar ansåg han det alldeles för farligt att skuta. Han klev tyst ned frn stenen som sedan dess kallats för Björnsten. Gabriel avlägnade sig försiktigt från platsen. Hemkommen gick han till Erik Jans´n och bad om hjälp.
– Jo, svrade Erik Jans´n , ja kan spå bort björn om du vill, ja sku skck en öppe fjellä.
Morgonen efter tog Erik Jans+n med sig Lars Ers äldste son., Jon Lrs’n, och gick till ”Kåtarhars´n” och letade igen slaktplatsen. Där sökte han upp ett tydligt björnspår, skar med kniven ut torvan med avtrycket av björnfoten och vände språet mot nordväst, läse en ramsa och befallde björnen att dra till fjälls.
Jon Lars´n, som tyst men tvivlande åsett ceremonin, frågade spydigt: ”Hörä län tro du björn ä bortä”? Utan att rör en min svarade Erik Jans´n: – Han kommer icke igen i min tid, och icke heller i din. Sedan den dagen gick det ända till 1970-talet innan någon såg björnspår i markerna häromkring
Berättelse ur boken ”Tre århundradens bygd” sid 207